Gillar du cool film från slutet av 60- och början av 70-talet så är Joe ett måste. John G. Avildsen som senare regisserade första och fjärde filmen om Rocky, flera av Karate Kid-filmerna och många andra, gjorde denna film redan 1970 och den är riktigt bra. Med en budget på 100000 dollar spelade den in summan 200 gånger om, och när man ser den idag fattar man varför. Många filmer från den här tiden håller inte måttet idag, så mycket är säkert, men det gäller inte Joe, eller Joe – Skjut varenda jävla hippie, som den hette på svenska. Filmen handlar om Joe Curran (Peter Boyle) och Bill Compton (Dennis Patrick) som träffas i en bar där Joe står packad och skrävlar om vilket pack alla jävla hippies, niggrer och arbetslösa är. Han klargör för alla i sin närhet att han skulle kunna döda allihop, då Bill slår sig ner vid baren och tar ett glas. Bills dotter Melissa (en tjugoårig Susan Sarandon som här gör sin filmdebut) ligger på sjukhus efter att ha överdoserat narkotika och hennes pojkvän, som försett henne med drogerna, ligger mördad i deras gemensamma lägenhet. Bill som varit där för att hämta dotterns kläder och andra saker har hamnat i bråk med pojkvännen och av misstag dödat honom, en händelse som gör Bill till något av idol för den patriotiske, konservative, fördomsfulle och vapenfixerade knegaren.

Ett par dygn senare ser Joe på TV-nyheterna och fattar då att det Bill sagt i baren om att han dödat en knarkare faktiskt inte bara var ett skämt, som han först trott. Joe kontaktar Bill och de går ut och tar sig ett glas. Det visar sig att Joe är en simpel fabriksarbetare och att Bill är reklamchef, så paret är tämligen olika, såväl ekonomiskt och intellektuellt som på andra plan, men de blir ändå vänner och börjar umgås. Melissa flyr från sjukhuset och Joe hjälper Bill att leta efter dottern i New Yorks hippiekvarter, vilket både leder till tillfälligt sex med unga hippietjejer, haschrökning, massmord och inte minst ett oväntat slut på hela historien. Såväl bild som ljud håller hög kvalitet i den här DVD-utgåvan från Studio S och skådespeleriet är utmärkt. Joe nominerades till en Oscar för bästa manus och frågan är om inte filmen borde ha vunnit. Men troligt är att nakenscenerna – även Sarandon visar brösten –, heroininjektionen i början där nålen som går in i venen omöjligt kan vara fejkad även om sprutans innehåll säkert innehöll annat än narkotika, samt de våldsamma skottlossningarna, var alldeles för provokativa för sin tid för att filmen skulle vinna. Åtminstone i USA. Skit detsamma.

Den här filmen har i vilket fall som helst överlevt och det är klart underhållande att se de tidstypiska miljöerna, kläderna, bilarna och filmens hippies. Likaså är låtarna som spelas typiska för sin tid och man får verkligen känslan av ett vintrigt och svinkallt New York. Det här var en tid då Richard Nixon var Amerikas president, en tid då Vietnamkriget och protesterna mot kriget dominerade såväl media som människors vardag, och då ungdomen sökte sig alternativa livsstilar på riktigt, och inte bara klädmässigt, vilket alltihop speglas i Joe, vilket gör den än mer realistisk. Men framförallt är det en film om den äldre generationens rädsla för allt detta nya, deras vilja att skruva tillbaka klockan och deras rädsla för att själva förändras och ta del av den nya värld som börjat växa fram runt omkring dem, samtidigt som det likfullt kändes lockande att prova. Och hur behåller man bäst och enklast det gamla, om inte genom att ta till vapen och skjuta sönder det man inte uppskattar. If you can´t join them, beat them, eller som Joe föredrar att uttrycka saken: ”keep America beautiful”.