För några år sedan verkade det som om svenska barn mer eller mindre slutat läsa serier, eller i alla fall andra serier än klassikerna Bamse och Kalle Anka. Idag är situationen en helt annan och detta tack vare japanska följetongstitlar som Dragonball och Ranma 1/2. I spåren av vars framgångar det sedan inte bara kommit än fler översatta serier utan också vaknat ett intresse för japansk tecknad film, anime. Tecknad film som till skillnad mot amerikansk tecknad film ofta vänder sig till mer eller mindre vuxna människor och kan innehålla såväl våld som sex av grövsta slag (inte sällan i kombination). Sedan tidigare finns ett fåtal anime-filmer tillgängliga hos svenska videouthyrare men nu släpper Sandrew Metronome inte mindre än fem nya titlar på samma vecka, plus att man repriserar Animatrix och den hyllade Spirited away. Jin-roh är en av dessa titlar, och definitivt inget för barn. Dels för att det i vissa scener sprutar rikliga mängder blod, men också för att handlingen är relativt avancerad.

Filmen utspelar sig något decennium efter andra världskriget i ett Japan som tycks befinna sig på randen till inbördeskrig. En fanatisk stadsgerilla som går under benämningen "Sekten" kämpar här mot polisen både på gatorna och nere i kloakerna, och bara polisens tungt utrustade elitstyrka tycks kunna skörda några nämnvärda framgångar mot dem. Handlingen kretsar kring en av männen i denna styrka, Fuse, vilken tas ur tjänst sedan en ung flicka tillhörande Sekten inför hans ögon sprängt sig själv i luften. En tid efter den traumatiska händelsen träffar han av en slump flickans storasyster och börjar umgås med henne. Samtidigt handlar filmen också om en intern maktkamp inom polisen, där starka krafter skulle vilja se dess elitstyrka avskaffad. Efter ett tag inser man att det man har framför sig är en historia av det slag där folk kanske inte är vad de ser ut att vara, och som en både effektiv och poetisk metafor för detta används den klassiska sagan om Rödluvan.

Beträffande det visuella finns inget att direkt klaga på, och en del bakgrundsmiljöer och animationer är påfallande snyggt gjorda. Fast manuset har knappast utnyttjat den tecknade filmens möjligheter fullt ut, utan håller sig nästan helt på en realistisk nivå. Det kunde med andra ord lätt ha gestaltats med riktiga skådespelare istället för med tecknade figurer. Och personligen föredrar jag helt klart det förra då det är möjligt, men är samtidigt medveten om att många andra ser ett egenvärde i det tecknade.

Tyvärr är själva historien inte särskilt spännande alls, den känns som något man sett hundra gånger tidigare, men å andra sidan är förstås inte spänning allt filmen försöker erbjuda. Faktum är att den bitvis har en mycket tilltalande poetisk ton och att den lyckas oväntat bra med att levandegöra de olika karaktärerna (de amerikanska röstskådespelarna är utmärkta). Så hade det inte varit för att översättning och textning är så amatörmässigt utförda som de nu är hade betyget blivit högre.