Den utmärkta miniserien JFK - Vägen till Vita Huset heter i original JFK - Reckless youth, en mer passande titel som beskriver just John Fitzgerald Kennedys (1917-63) ungdomsår, präglade av sjukdom, kvinnoaffärer och ett liv i skuggan av sin äldre bror, Joseph Kennedy J:r (1914-44), som fick agera substitut när fadern, Joseph S:r, insåg att han inte var presidentämne å grund av sina skumraskaffärer och i stället projicerade sina drömmar om det högsta ämbetet på sin äldste son. Som irländska katoliker i ett USA där de flesta är kalvinister, metodister, episkopalier eller baptister fick de nio i syskonskaran Kennedy tidigt lära sig att det var ”vi mot dem”, och att de hela tiden måste vara snäppet bättre just på grund av sitt ursprung. Extra mycket så i det snobbiga "Baaaston" (så uttalas Boston i Boston...). Trots att fadern blev rik bland annat på att smuggla in sprit från Kanada under förbudsåren 1920-32 och att familjen var klart priviligierad, fick Kennedys hela tiden höra att de var underdogs. Detta bidrog säkert till deras ständiga kampvilja, och de tävlade alltid om det så bara gällde ”sisten i” (nu talar vi självklart enbart om männen/pojkarna - utöver Joe och Jack även Bobby och Teddy - då kvinnorna tvingades ut i periferin och fick gå i klosterskola i stället). Denna tävlingsinstinkt är i och för sig nånting som präglar hela den amerikanska kulturen, där ju allt går ut på att vinna och vara number one. Nånting som  ses med uppskattande blickar från vissa politiska partier även  i Sverige, som - precis som amerikaner - lätt glömmer att det för varje vinnare finns så oändligt många fler förlorare, och skapar ett samhälle därefter.

John F. Kennedy – aldrig annat än ”Jack” kallad – utvecklades snart till en begåvning utöver det vanliga, och gick tidigt i livet sin egen väg, även när det innebar att gå emot pappan – vid denna tid (1940-42) ambassadör i Storbritannien och en president Roosevelt närstående person i säkerhetsfrågor – i en så stor fråga som USA:s eventuella medverkan i andra världskriget. Denna miniserie är noga med fakta, och skildrar på ett trovärdigt vis Jacks politiska uppvaknande, vilket bland annat innebar att vad som var menat som en ren nöjestripp till ett Förkrigseuropa ändade i ett slumpartat besök på en typisk tysk Bierstube (ölstuga) vid denna tid, med umpa umpa-musik och brunskjortor som skrek ut sitt hat mot judar, USA och allt annat ”otyskt”. Tydligen var detta en riktigt skrämmande händelse som satte djupa spår i Jack. Nåt annat som satte djupa spår var den fyra år äldre liftande, danska journalisten Inga "Inga-Binga" Arvad, med vilken han skulle leva tillsammans 1941-42 hemma i USA i ett äkta kärkeksförhållande, nånting som skildras utförligt och ingående i JFK – Vägen till Vita Huset.

Jack var mycket riktigt för ett amerikanskt inträde i kriget, medan hans far var emot. Och medan USA diskuterade frågan fram och tillbaka, förberedde sig japanerna grundligt för ett kommande storkrig, och USA lät sig – likt Chamberlain i UK – duperas av tyska löften om fred, bara man fick utvidga sitt ”Lebensraum” först (Sudeterna, Österrike, Tjeckien...). I Europa var det i stort sett bara Winston Churchill som genomskådade de lögnaktiga nazisterna, och som nyvald premiärminister vid 65 års ålder i maj 1940 lyckades han räddade sitt Storbritannien i och med att man började rusta för krig. För det gjorde Hitler - trots utfästelser om motsatsen. Churchill var en rasistisk skitstövel som skickade militär mot strejkande gruvarbetare hemma i England, så jag vägrar stämma in i hyllningskörerna till hans ära, men utan Winston Churchill hade vi alla kanske pratat tyska idag. Till och med min tyska mor  grät vid hans tevesända begravning 1965. I USA fick debatten om huruvuda USA skulle träda in i kriget eller ej ett abrupt slut den 7 december 1941, när Japan på några få minuter utraderade hela den amerikanska Stilla Havs-flottan i Pearl Harbour, Hawaii.

För att återvända till JFK – Vägen till Vita Huset hamnade Jack i Söderhavet och blev snart dekorerad för sitt mod och för  att ha räddat livet på tio av sina män efter en attack mot den kanonbåt han förde befälet över. Detta var i augusti 1943, och USA var fortfarande illa rustat mot den välsmorda, japanska krigsmaskinen. Mannarna saknade ofta erforderlig utbildning och materielen härstammade som regel från 1:a världskriget. När storebror John J:r fick höra om Jacks ”hjältedåd” (något Jack själv ville tona ner, medan fadern gjorde allt för att blåsa upp det i media), ville han inte vara sämre, och anmälde sig frivilligt till ett uppdrag som redan på förhand ansågs dödsdömt. Ett år efter lillebror Jacks bravad sprängdes den 29-årige John J:r i luften i ett flygplan som flög med en massiv bomblast från England mot Frankrike. Efter en kort men intensiv sorgeperiod riktade fadern nu alla blickar – och drömmar - mot Jack. Efter andra världskriget låg Vägen mot Vita Huset – via först en post som kongressman vid 30 års ålder 1947, och senare som senator 1953 - i hemstaten Massachusetts om inte vidöppen, så åtminstone på glänt, om nu en väg kan vara på glänt. Tyvärr är det ofta så att de som eftertraktar Makten gör det pass att de är beredda att offra både heder och samvete på vägen dit. Jack var inget undantag, och han vann presidentvalet i november 1960 enbart tack vare 100.000 fuskröster som fadern ”ordnat” åt honom. Motkandidaten, Richard Milhouse Nixon, vägrade ironiskt nog att protestera mot detta uppenbara valfusk för att inte dra Amerika i smutsen. Men det är en annan historia. JFK - Vägen till Vita Huset rekommenderas alla historieintresserade - och alla (tjejer) som just upptäckt 80-talscharmören Patrick Dempsey (Förtrollad, Brudens bäste man, teveserien Grey’s anatomy...) som är riktigt duktig i rollen som Jack Kennedy.