Filmer om Jesu liv är en genre ungefär lika gammal som filmmediet självt. Några av de första berättande stumfilmerna återgav enstaka episoder ur detta och de följdes så småningom av flera synnerligen kristeliga storproduktioner, av vilka dock få överlevt historiens dom. Några mindre konventionella filmatiseringar från de senaste decennierna har fört genren framåt och gjort den till en angelägenhet även för andra än de religiösa. Jag tänker då framförallt på Martin Scorseses Kristi sista frestelse, men också i allra högsta grad på Norman Jewisons Jesus Christ Superstar, en filmatisering av Andrew Lloyd Webbers (musik) och Tim Rice (text) rockopera med samma namn.

Jesus Christ Superstar handlar om de sju dagarna mellan Jesu intåg i Jerusalem och hans korsfästelse, inklusive månglarnas utdrivande ur templet och den sista måltiden. Själva den dramatiska finalen alltså. Dess berättelse utmärker sig genom att ge utrymme också åt evangeliernas bifigurer och inte minst åt Judas, vilken rent av kan ses som en andra huvudperson. Här framställd som en i grunden anständig man, djupt bekymrad över vad han ser som förlorade ideal och över hur romarna ska reagera ifall de börjar uppfatta Jesus som en upprorsledare. Det senare, inte girighet, är vad som till sist får honom att förråda. Då prästerna erbjuder honom de trettio silverpenningarna vägrar han därför först att ta emot dem: ”I don’t want your blood money! / I don’t need your blood money!”

Andra personer vars känslor och motiv utforskas i berättelsen är Maria Magdalena, Simon Seloten, prästerna och Pilatus. Maria Magdalena drivs här av en inte enbart andlig kärlek, Simon försöker förmå Jesus att leda det uppror mot Rom prästerna liksom Judas så fruktar, och Pilatus gör vad han kan för att rädda Jesus undan en grym död han omöjligt kan se någon mening med.

Vad själva musiken beträffar är den en respektlös blandning av klassisk tradition, musikaltradition och tidens rock, omväxlande skönt tillbakalutad och så intensiv att den känns i hela kroppen. Fast Tim Rice texter är vad som verkligen lyfter verket. De är precis lika mångsidiga som musiken, med både humor och hjärtknipande innerlighet, och med ett bitvis mycket modernt språk som ger berättelsen helt nya dimensioner.

Rockoperan var från första början tänkt som en scenföreställning, men då ingen producent var beredd att ta sig an den debuterade den på skiva. Året var 1970. Andrew Lloyd Webber var tjugotvå år gammal. ”The rest is history.” Uppsättningen i Londons West End spelades i åtta år på raken och innehade för en tid rekordet som längst tid spelade föreställning. Filmatiseringen gjordes 1972, på plats i Israel.

Att man valde att spela in på plats berodde dock knappast på någon strävan efter realism. Filmskaparna tog nämligen fasta på originalets anakronism i kombinationen Jesus, rockmusik och 60-talsslang, och drev den ännu längre. Därför förekommer i en scen såväl tanks som stridsflygplan, och månglarna i templet säljer knark och handgranater. Dessutom har man valt att behålla formen av ett scenframförande. Den israeliska öknen och dess ruiner fungerar alltså som en ovanligt storslagen kuliss för ett framförande, vilket i övrigt kunde ha varit kopierat rakt av från Broadway (Vilket det inte är. Scenuppsättningen såg ganska annorlunda ut). Jag tycker faktiskt att det fungerar mycket bra.

Något som i början dock gjorde mig lite besviken på filmen är att sånginsatserna generellt sett är klart underlägsna skivinspelningens. Av originalensemblen, med bl.a. Deep Purple-sångaren Ian Gillian som Jesus och Paul Raven, alias Gary Glitter som präst, återstår här endast två personer; Yvonne Elliman som Maria Magdalena och Barry Dennen som Pilatus, och de flesta nya rösterna tycks mig alltså som nedbyten. Men efter att ha sett filmen ett par gånger stödjer jag ändå helhjärtat Jewisons val. Ted Neeley som Jesus har kanske inte Gillians röst men han har en utstrålning av både styrka och sårbarhet som passar rollen perfekt, och som inte borde lämna någon oberörd. Carl Anderson i rollen som Judas kan också han få en, jämfört med originalet, underlägsen sånginsats ursäktad av sin lämplighet i övrigt. I sammanhanget måste därtill nämnas Paul Jabara som en underbart dekadent Herodes i filmens komiska höjdpunkt. Då Jesus förts inför honom uppmanar han denne att visa prov på sin undergörande förmåga i utbyte mot frihet: ”…/ So you are the Christ / you’re the great Jesus Christ / prove to me that you’re no fool / walk across my swimmingpool! / …” (Humor i Monty Pythons anda finns i en scen där lärjungarna sitter och sjunger ”Always hoped that I’d be an apostle / Knew that I would make it if I tried”.)

Den verkliga styrkan finns emellertid i de allvarliga styckena. Som då Jesus sista natten i Getsamene konfronterar Gud med sin rädsla och sina tvivel. Kommer hans offer verkligen att tjäna något till? Kommer han att bli ihågkommen? ”You’re far to keen on where and how / and not so hot on why” klagar han i sin ensamhet. Ett annat starkt stycke är Pilatus dröm, där denne får en föraning om historiens dom: ”Then I saw thousands of millions / Crying for this man / And then I heard them mentioning my name / And leaving me the blame”.

Men hur är det egentligen, är Jesus Christ Superstar ”hädisk” som vissa kristna påstått? - Nja… Jag kan nog ha viss förståelse för den ståndpunkten, men om kristna grupper demonstrerade vid musikaluppsättningens West End-premiär, och direkta mordhot förekom då föreställningen turnerade genom det amerikanska bibelbältet, är det också många kyrkliga ledare som tvärtom uttalat beundran för verket. Och det säger väl en del att det vid West End-premiären inte bara fanns kristna demonstranter utan att även ateisterna i The National Secular Society demonstrerade! Själv skulle jag, utifrån ett agnostiskt perspektiv, vilja påstå att berättelsen är så neutral man kan begära. Och då menar jag neutral i ordets allra mest positiva betydelse, inte neutral genom undvikande av de svåra frågorna. Därför borde det vara möjligt för såväl kristna som ateister att uppskatta detta.

Det bör sedan påpekas att en annan bra filmatisering gjorts för brittisk TV av Gale Edwards och Nick Morris. Även den leker med anakronismer, samtidigt som den är gjord med förstklassig stilkänsla och bjuder på mycket fina sånginsatser. Enda problemet med den är att lärjungarna ser ut som om Jesus raggat upp dem på en gayklubb. Inget ont om homosexuella, men i sammanhanget känns det inte riktigt rätt.

Till sist, för er över arton, kan berättas att porrlegenden Ron Jeremy (den fete, hårige) enligt uppgift ska finnas med som statist. Fast jag har tyvärr inte lyckats identifiera honom.