Ollie Tinké är en framgångsrik presstalesman i New Yorks underhållningsindustri. Med en bulle i ugnen i flickvännens mage kan det knappt bli bättre för denna unge man. Så sker det värsta som kan ske; flickvännen avlider av komplikationer under förlossningen och en tabbe gör att karriären totalkvaddas. Nästa hållplats: New Jersey där Ollie bosätter sig hos sin far och tvingas starta om som ensamstående pappa.

Fanboys (och dito-girls, trots att de är till antalet färre) måste vara något av det värsta en kultregissör kan råka ut för. Bara för att Kevin Smith väljer att göra annat än sina sedvanliga komedier med bitvis riktigt låga skämt och sina favoritkaraktärer Jay och Silent Bob och vågar ha en näpen sjuåring i en av de främsta rollerna och Jennifer Lopez i typ 7 minuter, har de mest inbitna fansen spytt galla över Jersey Girl. Och visst, det är alltid ett varningstecken över filmer som hyllar kärnfamiljsidealen och är dedikerad en avliden förälder (i detta fall Smith’s far), men i detta fall bör man ha lite mer överseende.

Personligen kan jag inte förstå den så kallade logiken i att föredra ett stillsamt familjeliv och ett taskigt betalt jobb i en håla, när man har möjligheten att leva i sus och dus i New York utan att behöva ge alltför mycket avkall när det gäller familjen. Men bortsett från denna obligatoriska kliché är manuset fantastiskt välslipat. Kevin Smith visar återigen hur suverän han är på att skriva dialog som låter trovärdig samtidigt som den är träffsäker med sin komiska underton och det har smittat av sig på skådespelarna.

Utöver faktumet att Affleck inte kan gråta trovärdigt, är Jersey Girl synnerligen välspelad - till och med den normalt sett outhärdliga Liv Tyler är suverän och frammanar en charm som jag aldrig någonsin anat att hon kunde inneha. Och även alla ni som hatar Affleck kan ändå uppskatta denna rulle. Om inte annat för att se hur det skulle kunna gå för honom om han inte börjar bli lite mer omsorgsfull med sina rollval snart.