Postapokalyptiska (efter Katastrofen) filmer har vi sett ett antal genom åren, och det är alltid lika kul att se filmskaparnas bild om hur världen kommer arta sig. Allt från apor som apar sig i Apornas Planet (som jag faktiskt såg första gången på en religionslektion i grundskolan - fråga mig inte varför) till en långhårig Kevin Costner med gälar simmandes omkring i en värld av vatten. Jag vet inte hur vanligt det är med tv-serier på temat (tipsa mig gärna), men självklart var jag lockad att se Jericho när jag första gången läste om den i Peters artikel för något år sen.

Serien tar sin början i en nära framtid där vi i första avsnittet får knyta bekantskap med ett antal människor i det lilla samhället Jericho i Kansas. Livet fortgår som vanligt tills det en bit in i första avsnittet plötsligt dyker upp ett stort svampmoln vid horisonten. Snart får man information om att Denver blivit nukat tillsammans med ytterligare ett tiotal stora amerikanska städer. Staden ställs nu inför en situation där det dels handlar om att överleva och lösa de problem som uppkommer, samt försöka få information om vad som hänt på andra håll i landet när de nu blivit helt isolerade från omvärlden.

I centrum för serien står familjen Green med borgmästare Johnston (Gerald McRaney) samt de två sönerna Jake (Skeet Ulrich som varit lite på dekis sen Scream och åren därefter) och Eric (Kenneth Mitchell). Strulige Jake har varit borta från Jericho i fem år när han i första avsnittet dyker in på ett besök. Direkt efter katastrofen utvecklas han till en hyvens man och blir hela stadens hjälte. Även Robert Hawkins (Lennie James) visar sig vara en redig snubbe, han har precis flyttad in med sin familj ett par dar innan katastrofen och verkar veta mer än alla andra om vad som hänt, vilket väcker en rad frågor. Gray Anderson (Michael Gaston) är den där som alltid ifrågasätter, och är också utmanare till posten som borgmästare. Bland övriga finner vi bland annat Jakes före detta flickvän som oroar sig för sin man, som var på väg hem från Chicago i ett plan, tonåringarna Dale och Skylar vilka blir föräldralösa och finner istället varandra samt Stanley som driver sin farm en bit utanför staden, där han bor tillsammans med sin döva syster.

De första fyra-fem avsnitten är mycket bra och det är otroligt lätt att dras in i handlingen. Spänningen är som högst inledningsvis när bomberna smällt av och jag satt som klistrad för att få veta mer. En bit in i serien tar dock relationerna samt lösandet av nya småproblem överhanden - det ska hämtas medicin, det ska pratas om skilsmässa och det ena och det andra. Stundvis känns det lite tröttsamt där varje enskilt avsnitt kan bli lite isolerat. Serien är som bäst när det kastas in nya pusselbiter och fokus återigen hamnar på vem/hur/varför samt vad som hänt i omvärlden. När jag hade sett halva serien var jag inte längre lika imponerad och tankar poppade upp om att det kändes som en blandning av Sjunde himlen, Dawson's Creek, Macgyver och Mad Max. Efter en så där 18 avsnitt så har många av frågorna besvarats, en del hålls öppna, men serien tar då en ny vändning och blir plötsligt mer actionbetonad och får en mer rå ton. Samtidigt blir avsnitten sammanhållande fram till det sista avsnittet som mynnar ut i en cliffhanger. Det är helt klart så att sista delen av serien, bortsett från de allra första avsnitten, är den bästa.

Till hösten kommer det i USA en forsättning på den första säsongen från 2006, dock blir det bara sju avsnitt. CBS lade ner serien efter att första säsongen sänts, beslutet ändrades först efter kraftiga klagomål från fans. Det är för övrigt ett otyg när amerikanska tv-bolag lägger ner serier utan att göra ett riktigt slut, vilket händer alltför ofta.

Efter att ha sett hela säsongens 22 avsnitt på lite drygt en vecka så känner jag mig lite mör. För mig känns tanken på att behöva följa en serie som Jericho på tv motbjudande. För er som är ok med detta så går den just nu på TV4+ torsdagskvällar, och det har nog visats en handfull avsnitt hitintills.