IMPORTFILM

En annorlunda biker-film så här i jultider, med ett kristet budskap, om knutten J.C., hans märkliga syner och hur han, likt sin namne (jodå, han är döpt efter Jesus Christ ), offrar sig för sina lärjungar.

J.C. Masters är son till en predikant i Alabama, men flydde sin hemby Mason till "The big A" - Atlanta, Georgia, vid 18 års ålder, för tio år sen. Nu lever han ihop med vackra blondinen Kim (Pat Delaney, gift med John Hustons son Tony, advokat) och försöker hanka sig fram på snickarjobb, men lagbasen tråkar honom för hans långa hår, och påstår att han är en kass snickare. J.C. drar på en feting på jobbet, något som inte uppskattas. Han tar sin HD och drar hem till Kim och lägger sig i bingen och suckar. Hon visar stolt upp deras gemensamma "baby", en nyfödd marijuanaplanta, och efter lite sweet lovin'  blir han på bättre humör. Jag också, eftersom han skyltar med ett par gigantiska, vita (nåja...) kalsonger med hål i röven.

Efter en lång sittning på muggen, där han plågas av allt elände han läser i tidningen, får han en vision, en religiös uppenbarelse. Det stora, blinkande ögat i himlen säger åt honom att ta sina vänner och dra. Sagt och gjort. På kvällen är hela MC-gänget ute på tur, och vid nattlägret berättar J.C. om sina syner, förtäljer den församlade skaran att de är alla bröder och att han nu kräver att de följer honom. "Hell yeah! ", här bangar ingen när det kommer till att predika kärlek och fred. Av någon anledning hamnar de i hans gamla hemstad, där de inte direkt tas emot med öppna famnen av stadsborna. De drar ut till hans syrra Miriams ställe, där de tänker sig en natt innnan de drar vidare. Dock kommer sheriffen Grady (härlige Slim Pickens från Kubricks Dr. Strangelove och Peckinpahs Getaway - rymmarna) och hans vicesheriff, Dan, ut till hennes ställe och trackar J.C. Intressant nog har Grady mer problem med att en i gänget är "nigger" än att de är långhåriga eller kör MC, medan Dan har ett horn i sidan till J.C. sen han brukade få spö av honom i skolan.

När ölen tar slut är det inte svårt att gissa vem som åker och handlar - ensam. Givetvis blir det David, gängets "colored boy". Han hamnar så klart i kurran, och då han hade lite jazztobak på sig, kan inte J.C. göra så mycket mer än att be Grady släppa honom, så lovar han att de ska dra med en gång, hela gänget. Men nej, så lätt slipper inte David undan, så nu drar J.C. sig tillbaka till Miriams ställe och planerar för fritagningen. David har fått bra med stryk, så de vill inte riskera att han råkar än värre ut. En blodig slutuppgörelse följer, en uppgörelse där David skjuts till döds av Dan, och där J.C. nu gör det yttersta offret i kärlekens och Guds namn. Det önskar man i stället filmens envetne trubadur hade gjort. Denne smörsångare, som brister ut i sång med ojämna mellanrum, kunde de gott ha bundit och hängt upp i ett träd, likt Troubadix, en annan traderöv.

J.C. bytte snart namn (för kontroversiellt i USA med J.C., antar jag) till Iron Horsemen, men ska inte blandas ihop med finsk/fransk/italienska (!) Iron Horsemen från i 1995, med bland andra Jim Jarmusch och Aki Kaurismäki, samt dennes favortiskådisar, Kari Väänänen och Matti Pellonpää (i sin sista roll). Rollen som Miriam innehas av Joanna Moore, som vid tiden för inspelningen var bra nergången på droger. Hon hade en halvusel karriär med några få roller i bra filmer, framför allt då i Den djävulska fällan 1958) av Orson Welles. Hon var 1963-67 gift med Ryan O'Neal, och är alltså morsa till Oscarsbelönade Tatum och hennes brorsa Griffin, som bägge haft sina duster med droger (Griffin anses bland annat ansvarig för Francis Ford Coppolas 23-årige sons, Giancarlos, död i en båtolycka 1987). Miriam dog för övrigt i lungcancer 1997.

Regissören, manusförfattaren och producenten Bill McGaha vet man inte så mycket om, mer än att detta var hans tredje och sista film. Rätt synd, för den har en intressant ingångsvinkel jämfört med andra, mer våldstyngda klassiker i genren, som de båda Jack Nicholson-filmerna  Helvetsänglarna slår till (1967) och The rebel rousers (1970), eller Helvetsänglarna slår till i Las Vegas (1969), med the man himself, den riktige presidenten i Hell's Angels (fast de kallar sig Hells Angels), Sony Barger. Dess flower power-budskap gör att den har mer gemensamt med underbara Easy rider (1969) än någon av dessa. Hur McGaha fick alla dessa hyfsat namnkunniga skådespelare att ställa upp i den här filmen förtäljer inte historien. Slim Pickens (1919-83) gör i alla fall en roll som väldigt mycket påminner om den han två år senare gjorde i Det våras för sheriffen. Fast där var det meningen att man skulle skratta åt honom. J.C. får, så här två dar innan julafton, ses som en hyllning till den nu levande (?) man som levt längst hittills, Jesus Kristus, som med sina drygt 2.000 år slår Gubben Noak med sisådär en 1.100 år. För våra ateistiska vänner och satanister bjuds en recension nedan av Besatt - exorcism, klassisk, italiensk djävulsutdrivarfilm. Varning utfärdas: Djävulen förlorar!

Amen.