Låt mig slå fast med en gång: Jason X är usel! Filmmakarna har mage att kalla den för en hyllning till Alien (1979), när de i själva verket plagierat hela interiören, scenariot och scenografin från denna klassiska rymdrysare! Men vi tar det från början.

Jag har sett filmen på en hyfsad VCD-kopia i min VCD-spelare, inköpt i Singapore för fyra år sen, och jag tror inte det hade hjälpt om jag sett filmen på största duken på nån premiärbiograf, eller på den fetaste DVD-spelaren, för den är så erbarmligt dålig att INGET hade kunnat rädda denna sörja till film – inte ens akrylamidfria chips! Den börjar dock lovande, med allas vår Jason Voorhees (spelad av nu 50-årige Kane Hodder för fjärde gången), fjättrad i ett forskningslaboratorium i väntan på nedfrysning. In störtar ett gäng forskare från vad man kan anta är militären, som givetvis har intresse av en oförstörbar ”människa”, eller vad man nu ska kalla Jason. Gruppen leds av gamle rysarregissören David Cronenberg, som här extraknäcker andra sidan kameran än en gång. Gruppen i fråga vill inte höra talas om nån nedfrysning, utan de vill ha Jason som han är, in the flesh. Här och nu.

Visst får de som de vill, de får en plötsligt pigg Jason, som raskt slaktar allihop. Huvudrollsinnehaverskan Rowan (Lexa Doig - vackert namn på en vacker tjej…), lyckas dock frysa in honom – och sig själv, och sen är det roliga slut. Tio minuter in i filmen förflyttas vi till år 2455, och ett gäng fjuniga grabbar och några omotiverat lättklädda damer stormar in i labbet med de numera djupfrysta Jason och Rowan. De tar förstås med sig bägge till sitt plastiga rymdskepp, och sen behöver jag inte berätta mer, för har ni sett Alien, så vet ni vad som händer. Jason tar de flesta av daga, utom, givetvis, den kvinnliga huvudpersonen. Dock sker allt i denna film totalt utan spänning, stämning eller närvaro. Det känns som en skolpjäs, där nervösa collegeelever har generalrepetition dan innan premiären. Kameraåkningarna har regissören James Isaac plankat rakt av från Alien, dock görs de här utan finess eller överraskningar. Med andra ord, man vet precis när det ska komma en ”chockeffekt”.

Sätten Jason ändar ungdomarnas liv på är inte särskilt originella, och Jason själv blir mest sprayad med kulor från alldeles för stora vapen. Kulor? Har de inte smartare vapen om 450 år än så? Och varför måste puffrorna vara så stora, liksom den i slutet av Alien? Allt annat krymper ju, mobiltelefoner, datorer...varför skulle framtidens handeldvapen se ut som elefantbössor…?!? Specialeffekterna är varken speciella eller effektfulla, bara patetiska. Det känns som ett 60-talsavsnitt av Star Trek, och nog hade man väntat sig mer med tanke på att det är nio år sen Jason sist sågs på bio. För en som såg den allra första Fredagen den 13:e två dar efter premiären 1980 (kortad med en dryg halvminut av den svenska filmcensuren) kan jag bara konstatera att jag är besviken, och att detta är den sämsta av alla de tio filmerna i serien. Att Sean S. Cunningham återvänder som producent (han regisserade den allra första filmen för 22 år sen) hjälper inte – han skulle lagt av i och med fräcka Jason Goes to Hell, Fredagen den 13:e del IX, 1993.