Under Maggie Thatchers ledning krossades fackens makt i England, och detta fortsatte under John Majors ledning på 90-talet. De enorma statliga företagen privatiserades efterhand, och 1993 var det British Rails, den statliga järnvägens, tur. Eller otur.

Regissören Ken Loach har, ända sen debuten med Stackars flicka (1968) varit en nagel i ögat på det brittiska etablissemanget, och sen de konservativas maktövertagande på 70-talet har han varit en ständig källa till oro och förargelse bland makthavarna. Tyvärr gick hans karriär utför något efter hans fantastiska Kes- falken (1969), då hans filmer sällan erhöll distribution och statliga BBC vägrade visa hans dokumentärer.

På ålderns höst (han är 67 år fyllda) är han dock åter en firad stjärna på den brittiska filmhimlen, och på 1990-talet vann hans filmer det ena prestigefyllda priset efter det andra. Dock har de fortfarande svårt att nå distribution. Som exempel kan nämnas att denna film, om hur privatiseringen och den påföljande uppstyckningen av British Rail påverkat de anställda och, inte minst, säkerheten runt de brittiska järnvägarna, blott gick upp på en enda biograf i USA i år, medan Hulk förra fredan gick upp på inte mindre än 3.660 biodukar.

I vilket fall som helst, så får vi följa hur ett arbetslag järnvägare påverkas när en av många aktörer (som det heter numera) köper upp just deras område (runt Sheffield i South Yorkshire) och börjar bedriva järnvägstrafik där. De anställda erbjuds på stående fot ett duktigt avgångsvederlag som vissa nappar på direkt, medan andra stannar kvar. De som går, börjar i stället jobba som Nisse, dvs de anmäler sig till en förmedlingscentral som fördelar de jobb som finns för tillfället, och det till bättre lön. Dock utan någon som helst säkerhet, semesterersättning eller sjuklön (det påminner mig om Burger King i Storbritannien, där de anställda får stämpla ut och avvakta om det inte finns några gäster i restaurangen för tillfället).

Snart inser flera av dessa att de blivit blåsta. De förväntas ställa upp på allt mer avlägsna jobb, med krångel med barnpassning som följd, samtidigt som man börjar tumma på säkerhetsrutinerna för att pressa kostnaderna. Och sticker man upp får man helt enkelt inga fler jobb. Egoism premieras och solidaritet blir ett fult ord. De som å andra sidan valde att stanna kvar i det gamla jobbet får snart sparken, då deras avdelning blivt för liten och olönsam. Surt, sa räven...

Tio år efter privatiseringarna ser vi resultatet. Den ena tågkatastrofen efter den andra har plågat det brittiska folket, allt i Den Heliga Profitens namn. Ett hundratal människor har fått sätta livet till för att de olika, små bolagen hela tiden bjuder under varandra i jakten på arbetstillfällen, alltmedan de anställda tiger och lider. Personalinskränkningar, pressade tidtabeller och ökade vinster är honnörsord, medan underhåll och säkerhet blivit lidande. Så långt har det inte gått i Sverige än, men delar av järnvägstrafiken har ju privatiserats även här, och det fanns (finns) ju politiska krafter i landet som hade Järnladyn som sin stora idol.

Järnvägare är en film med ett socialt patos och budskap. Som vanligt, när det gäller Ken Loach, som dessutom fått manuset från en f.d. anställd vid British Rail, Rob Dawber, som desutom var facklig representant. Tyvärr dog han av asbest månader innan filmen hade premiär. Som ställverksskötare i 18 år har han skrivit en varm och insiktsfull skildring av sin forna arbetsplats, och vad som hände efter att Marknaden tagit över. Filmen är tryffferad med grabbig humor, också det typiskt för Loachs filmer, och är en liten pärla. Rekommenderas!