Först var det Disney. Dom skapade en trend, att varje år skulle en ny stor animerad film komma ut å biograferna. På senare tid har många andra filmbolag upptäckt storheten med animerade filmer. Först var det 20th Century Fox med Anastasia, sedan Dreamworks med Prinsen av Egypten och nu Warner Bros med Järnjätten.

Järnjätten utspelar sig i den lilla staden Rockwell i slutet av femtiotalet (börjar ni dra slutsatser ännu) då en sjöman i sjönöd ser någonting stort falla från skyn och slå ner i havet. Framför honom uppenbarar sig en enorm robot av järn, och det hela slutar med att han ligger utmattad på en klippa vid en närliggande kust. Självklart tror ingen på sjömannen, förutom en lite pojke som senare samma kväll beger sig ut för att leta. Det han hittar är ingenting mindre än en stor, ovetande och nyfiken "järnjätte". Dom blir snart kompisar och allting verkar frid och fröjd, men hallå… Hur ska man hålla en fyrtio meter hög robot hemlig?

Filmen som koncept var jag extremt skeptisk mot. Jag hade hört några positiva reaktioner, men det var inte förrän samma kväll som jag hade chansen att se den som jag hörde att den hade fått enormt bra kritik. Jag gick alltså och såg den av den enkla anledningen att jag annars riskerade att ångra mig, och kunde jag ha mer rätt. Filmens idé är förvisso inte direkt originell, men jag måste säga att filmen som helhet är lite av ett konststycke. Humorn som uppvisas är i största klass, lite slapstick och mycket fars. Jag är personligen den som oftast bara småfnissar fast humorn är i toppklass, men Järnjätten fick mig att vika mig dubbel.

Men filmen är inte bara rolig. Många gånger lyckades dom, om än lite barnvänligt, röra om ens känslor i både lite sorgliga och vredesarmade banor. Filmen gav mig i sin helhet ett positivt intryck p.g.a. sin mångtydighet, men det var samtidigt några negativa sidor som man störde sig på. Jag är en person som man kan irritera sig på när det gäller min kritik mot animerade filmer. Jag har som exempel mage att kritisera scener i Toy Story 2 då jag anser att dom går lite till överdrift i vad man klarar av. "Ha lite fantasi" brukar mina kompisar säga, men trots allt tänker jag göra samma misstag i min kritik mot Järnjätten (hoppa till nästa stycke om du inte vill höra allt för mycket om filmen). Järnjätten är en film som har tagit steget närmare en riktig spelfilm vad gäller utförandet, än vad exempelvis Disneys filmer har gjort. Regin och humorn skulle i stor del kunna användas i en vanlig spelfilm, och då man av den anledningen inte ser (inte jag i alla fall) det överdrivna i animeringen känns det lite fånigt att en människa kan vara med om en vändning i minst 20-24 G och inte råka ut för en någorlunda whipplashskada. Detta är bara ett exempel, och det finns flera. Men som sagt, jag kanske är överkritisk.

Som sammandrag kan jag säga att filmens plus ligger i den farsliknande humorn och dess minus ligger i dess inte så originella blandning mellan King Kong och E.T. Men trots allt en film som ger en ett leende på läpparna när man kliver ut ur biografen. Jag är normalt sett rädd att sätta för höga betyg på filmer, men Järnjätten förtjänar verkligen en fyra.