Det här är 2004 års bästa film. I alla fall om vi ska tro Internationella kritikerförbundet, FIPRESCI, som efter en omröstning bland 300 kritiker utnämnde Järn 3:an till förra årets bästa. Jag har ingen anledning att säga emot dem. Järn 3:an är nämligen en helt fantastisk film. Den handlar om Tae-suk som åker runt på sin motorcykel och bryter sig in och lever i främlingars hus medan de är bortresta. Han stjäl inget, däremot ser han till att fixa både det ena och det andra, såsom att tvätta och reparera tekniska prylar. En dag tar han sig in i ett hus som inte är så tomt som han tror; i mörkret upptäcker han inte Sun-hwa, en kvinna som lever i ett olyckligt äktenskap och misshandlas av sin man. Efter att ha studerat Tae-suk i smyg inser hon att han inte är någon tjuv, och hon träder fram. Det är början på en märklig kärlekshistoria. När maken återvänder och åter slår Sun-hwa griper Tae-suk in, och de båda ger sig av på hans motorcykel. Med Sun-hwa vid sin sida fortsätter livet som förut för Tae-suk tills paret en dag åker fast. Han hamnar i fängelse medan hon skickas hem till sin man. Hon räknar emellertid dagarna till Tae-suk kommer ut, och de åter kan vara tillsammans. Den äkta mannen förstår ingenting, han har ju arbetat hårt och gett henne villa och allt hon kan önska sig.

Järn 3:an är en romantisk, ömsint och överraskande kärlekshistoria. Ändå är det inte själva berättelsen som gör den här filmen till en sådan omtumlande upplevelse. Det är snarare regissören Ki-duk Kims sätt att handskas med bilderna och sudda ut gränserna mellan dröm och verklighet som gör den så fascinerande. Filmens inledning saknar dialog, och åskådaren är enbart hänvisad till sin blick för att kunna följa med i vad som sker. Därigenom blir vi medvetna om Tae-suks handlingar på ett helt annat sätt än om ord styrt vår upplevelse. Tae-suk förblir tyst filmen igenom och tystnaden gör att man så småningom upplever honom som en overklig person, en drömgestalt. Med ett enkelt och avskalat bildspråk lyckas Ki-duk Kim skapa en vacker och elegant historia som hela tiden överlåter till oss själva att tolka vad vi ser. Men Järn 3:an avhandlar också mycket vår verklighetsuppfattning, och hur vi kan stärka våra sinnen. Det är inte alltid lätt att tolka sin omvärld och hur våra sinnen fungerar egentligen. Ki-duk Kim lyckas visa hur reklamen smyger in i vårt medvetande. Han gör det liksom i förbigående och i en väldigt kort scen i början på filmen; efter att ha tagit sig in i en lägenhet bekantar sig Tae-suk med vad som finns och slår på TV:n. Vad som visas ser vi inte, däremot hör vi Perry Comos numera välkända "Papa loves mambo", och jag associerar direkt till ett välkänt skomärke. Reklamen har alltså lyckats bosätta sig i mitt medvetande, och jag kan inte stänga av den trots att jag ser en film från en annan del av världen. Den insikten förmodar jag att Ki-duk Kim vill plocka fram genom sitt sätt att visa scenen.

Jag har inte sett någon film av Ki-duk Kim tidigare, och kan därför inte säga hur Järn 3:an förhåller sig till de andra, men han lyckas skildra samhällsproblem utan att någonsin använda pekpinne. Faktum är att jag får gå tillbaka till neorealismens klassiker Cykeltjuven (utan några andra jämförelser) för att komma på någon film som lika enkelt och effektivt lyckas skildra sin samtid. Genom Tae-suks och Sun-hwas resa får vi titta in i det sydkoreanska samhället. Resan tar oss till bostäder av alla de slag, från stora lyxvillor till små trånga lägenheter i loftgångshus. Vi träder in i ett samhälle av brutala och korrumperade poliser, respekterade hustrumisshandlare och pensionärer som dör i ensamhet för att barnen inte längre har tid. Trots det är Järn 3:an inte någon dyster film. Livets ljusa sidor personifieras av ett par som odlar sin trädgård, är lyckliga och lever i harmoni med varandra. Det är till dem som Sun-Hwa hela tiden återvänder för att vila ut på en soffa medan hon väntar på att Tae-suk ska komma ut från fängelset. Filmen har en väl avvägd balans mellan allt den vill säga och förlorar aldrig sin hoppfulla ton. Till alla som funderar över titeln Järn 3:an kan jag säga att det är en golfklubba. Den spelar en viktig roll filmen igenom. Gå och se den här filmen. Någon bättre lär ni inte få se i år.

Fotnot: Järn 3:an är den stavning Triangelfilm valt, och vid en förfrågan påstod de att "det är så golfare stavar". Nu har förvisso sajten www.skrivihop.nu upphört, men det betyder väl inte att svenska golfare dikterar de svenska stavningsdirektiven...(red. anm.)