"Are we ever going to get to kill anyone?", frågar en ung, otålig marinsoldat efter att ha väntat i flera månader ute i den arabiska öknen på att få smiska lite irakisk bakdel. De har skickats över havet till ett krig som de aldrig ser röken av och får åka hem utan att ha avlossat ett enda skott med sina älskade vapen. De får istället tampas med att fördriva tiden bland sand och oljefält, och rädslan för att flickvännen där hemma ska tröttna på att vänta på sin krigshjälte. Det ska sägas att Jarhead inte är som alla andra krigsfilmer. Men det behöver inte betyda att det är en bra krigsfilm. Det är en krigsfilm som saknar ett regelrätt krig att kretsa runt. Jarhead är baserad på Anthony Swoffords storsäljande självbiografi med samma titel och vi får följa historien om Kuwaitkriget sett ur en ung soldats förväntansfulla ögon.

I inledningen av filmen blir det bootcamp-frosseri á la Full Metal Jacket så det står härliga till. Svordomar, kommentarer som ”You crawl like old people fuck” och armhävningar i klassisk harmoni. De unga pojkarna drillas till att bli hjärndöda mördarmaskiner, marinsoldater eller ”Jarheads” som det heter over there. Benämningen ”Jarhead” syftar på marinsoldaternas rakade hjässor och att deras huvud är som en tom burk, en burk som är perfekt för att fylla till bredden med marinkårens rutiner och kodex. Filmen är regisserad av den Oscarsbelönade regissören Sam Mendes, som debuterade med den banbrytande och kritikerrosade, American Beauty och sen gjorde den fina gangsterrullen Road to Perdition. Hans filmer är helt klart välgjorda och välspelade men känns ändå alltid förvånande tomma. Jarhead är inget undantag.

Plötsligt invarderar den ondskefulle Saddam Hussein Irak och enorma mängder av amerikanska soldater flygs över havet för att komma till undsättning och hindra Saddam från att ta över hela mellanöstern. En av de soldaterna är ”Swoff”, spelad av Jake Gyllenhaal, som tillsammans med sitt gäng ser fram emot att själva bli som ”Mr.Clean” åt ”Chef” i Apocalypse. Den filmen ser de för övrigt precis innan de flygs till kriget. När helikoptrarna dånar in över en vietnamesisk by till tonerna av Wagners ”Valkyriornas Rytt” jublar varenda soldat i den fullsatta biosalongen och hejar på sina landsmän i eufori. Jag ska inte klaga på att man spelar rockmusik när de anländer i Saudiarabien. Det är bara ett plus. Det förstärker bara känslan av att vara i en ung soldats skor. Men det finns en del annat att klaga på. Regissören Sam Mendes försöker berätta om det verkliga soldatlivet som man inte hör så mycket om i media. Om tristessen och frustrationen och det funkar i vissa fall riktigt bra men i längden lyckas han även tyvärr smitta publiken med tristessen.

Jarhead är en välspelad, tjusigt förpackad och stundtals riktigt bra film som är inne och nosar på massvis av viktiga ämnen men i slutändan inte säger mig mer än trailern. Visst behöver man inte ta ställning i en film. Kingdom of Heaven var ett fint exempel på det. I det här fallet hade det vart förlåtligt om man åtminstone kunde bjudits på lite intressanta karaktärer men vi  får knappt någon koll på vilka personerna är eller varifrån de kommer. Tråkigt nog så blir de inte mer än enkla stereotyper i en film som lämnar en så fort man lämnat biografstolen. Att se Jarhead är ungefär som att titta på tavlorna på IKEA. Det är fint att titta på men ingenting säger en någonting.