På en vanlig, svensk fest gökas det helt öppet på golvet, vilket påminner mig lite om de fester mina äldre bröder hade på 60-talet när morsan och farsan var borta. På festen deltog Greta (Monica Strömmerstedt), vars syster just dött. Greta måste därför ta hand om systerdottern, den äckligt söta Inga (då blott 16-åriga stockholmska baletteleven Marie Liljedahl). Sen tidigare bor ”tant Greta”, 32, ensam med sina två pojkar och hushållerskan Frida (Els-Marie Brandt från Jalla! Jalla!), som hon tydligen har råd med, trots taskig ekonomi. Frida har varit ihop med den stilige redaktören Einar (Thomas Ungewitter), som i sin tur är tänd på Greta. Greta, däremot, gökar med Karl. Hans fru Hilda sitter nämligen på dårhuset. Visst låter det som en typsik, svensk film? Och det ska bli bättre...

Einars syster Sigrid (Sissi Kaiser, som hade medverkat i vår favorit Arne Ragneborns Flamman, 1956, och senare dök upp i Janne Halldoff-komedierna Firmafesten, 1972, och Bröllopet, 1973, samt i Mac Ahlbergs klassiska porrfilm Molly, 1977 - läs om denna - och hans andra filmer i denna genre - här) erbjuder Greta pengar för att ”lyckliggöra” honom, på det att han må sluta jaga småtöser. Samtidigt fortätter Karl att göka den ena skönheten efter den andra - se där fördelen med att vara arbetslös poet! Sena nätter, sena morgnar, mycket fritid…Karl är mycket dyr i drift. Han hotar lämna Greta om hon inte köper honom en fet segelbåt, och för att lösa det problemet rent ekonomiskt tänker Greta ut en plan. När Inga väl anländer med tåget, introducerar Greta Inga för Einar, som givetvis blir förälskad, till Sigrids stora glädje. Greta erbjuds på stående fot 200 spänn i veckan så länge Einar och Inga är ett par. Greta föreslår 300, och saken är klar. Innan dess har Greta dock arrangerat en liten cykeltur för Inga och tre nyvunna tjejkompisar. Turen slutar i en lagård, helt i enlighet med planerna, där tre killar står med dicken i hand. Väluppfostrade Inga håller dock på sig, och cyklar raskt därifrån. Nu uppstår ett missförstånd, för när Inga kommer hem hamnar hon i säng med Karl i stället för Einar, och Greta finner sig snuvad på man, pengar - och segelbåten som Karl och Inga rymmer i. Shit happens (to shitheads)…!

Amerikanske regissören Joseph W. Sarno (f. 1921) hade gjort sig ett namn och en slant på att göra billiga filmer med lite naket i hemma i New York, ofta med hustrun Peggy Stephans (f. 1938) i (hon agerar dock bakom kameran i Jag - en oskuld, som andre, vice regissör) . När den svenska sexvågen började bli världsberömd slog Joe Sarno till och flyttade helt enkelt till Sverige om somrarna från och med 1967. Idén till titeln, Jag - en oskuld, fick han förstås från Mac Ahlbergs hit, Jag - en kvinna (1965). Frågan är bara hur det stod till med den frisinnade, svenska filmcensuren - egentligen. Jag - en oskuld blev rejält nedklippt av censuren, medan Jag - en kvinna hade släppts helt fri. Ingen av filmerna innehåller några explicita sexscener, det mesta antyds bara, och man får aldrig se mer än ett par bröst eller en röv. Men visst är Sarnos film djärvare. Joe gick helt enkelt för långt, men det skulle snart bli en ändring. När Torgny Wickmans Kärlekens språk (1969) kom, hade den äkta samlagsscener i, och dessa lät censuren vara kvar. Nu fanns det inga spärrar längre (utom då sex och våld kombineras, för det har censuren alltid slagit till hårt mot), och snart gjorde Joe rena porrfilmer. Även i USA hade vallarna sprängts i och med att Långt ner i halsen (1972) friades från obscenitetsåtalet, så 1974 gjorde Joe Deep Throat part two. Här i Sverige gjorde han ett par filmer med Marie Forså, till exempel Vild på sex (1974) och Den pornografiska jungfrun/Vampire ecstasy (1973).

Den sista filmen han gjorde i Sverige var välbekanta Fäbodjäntan (som Lawrence Henning, 1978), och sen var sagan om den svenska synden all. Amerikanarna tog över, och än idag görs det porrfilmer med titeln Swedish erotica. Jag - en oskuld gick i USA under namnet Inga (eller Inga: I, a virgin), och uppföljaren, Någon att älska (1969), hette Inga two. Detta har vi i Sverige fått äta upp ända sen dess, för hur ofta har man inte sett en Hollywoodfilm, där den svenska tjejen heter just Inga…?!? Som producent står bl.a. Thomas Brandt (gift med Els-Marie ovan), som en gång skrev krutröksdoftande, småländska lingonwestern Wild west story (Börje Nyberg, 1964), med bland andra Carl-Gustaf Lindstedt i rollistan.