På ett stort vetefält någonstans i södra Italien rusar ett gäng barn. De tävlar om vem som kan nå först upp till ett hus uppe på kullen. Sisten tilldelas ett straff. Ur denna lekens värld skymtar snart allvaret när en av barnen, Michele, lockas tillbaka för att leta efter sin lillasysters borttappade glasögon. I en övertäckt grop i marken hittar han vad han tror sig vara ett lik. Men vid en närmare titt inser han att det är en livslevande jämnårig pojke som därnere sitter fastkedjad.

Salvatores (Oscars-belönad 1992 för Mediterraneo) har velat göra en ingående adaption av Niccolò Ammanitis roman. Boken som berättar ur Micheles jag-perspektiv gör att stora delar av filmen berättas ur Micheles tioåriga grodperspektiv. Anblicken av vuxna och de omgivande miljöerna, det mesta kopplas till Micheles anblick. Och de svårförståeliga beteendena hos föräldrarna och andra vuxna i den lilla byn får Michele att fundera kring vem den instängde gossen verkligen är.

Att berätta en film ur ett barns perspektiv kan vara vanskligt av olika skäl. Dels en risk att bygga upp allting kring huvudkaraktärens agerande, som fäller ganska många ungdomsfilmer, men också att intrigen kan förlora sin intensitet i anpassningen till ett förenklande modus. Att filmen i sig anpassas och förtydligas till en yngre publik som måste förstå vad som händer. De misstagen gör inte Salvatores. Giuseppe Christiano som spelar unge Michele är övertygande och hans närmande den hemska hemligheten blir stundtals ganska läskigt, även för en äldre åskådare.

Nä, problemet ligger snarast i att jag-koncentreringen till slut blir för enformig. Fascinerande som berättarform men ändå trist i längden. Speciellt förlorar skildringen av de vuxna rejält på det. Eftersom de syditalienska miljöerna och dess underdog-relation till makten i norr spelar en central roll för intrigen, blir motiven bakom deras beteenden alltför bristfälligt skildrade. Dessutom vill man tro att den förtryckande landsbygdsmentaliteten som ärvs vidare till senare generationer ska få sig en skarp törn. Men genom att Salvatores begränsar sig till Micheles vittnesmål rinner det ut i sanden. Ännu ett misstag är blonde Mattia di Pierro som den instängde pojken. Att hans karaktär blir till någon slags helgongestalt är svårt att acceptera när hela hans uppgivna framtoning är så oerhört påfrestande. Till den grad att man nästan börjar sympatisera med dom som slängt ner honom i gropen.

Vad som lyfter filmen är snarast Italo Petricciones bländande foto och Ezio Bossos laddade stråkackompanjemang som verkligen smeker de gyllene vetefälten. Jag börjar tänka på John Tolls likartade avbildande av gräskullarna i Terrence Malicks Den tunna röda linjen, och vad det gäller Bossos musik får jag känningar av, ja, jag vet inte riktigt. Stundtals är det så monumentalt och episkt att jag börjar få Nino Rota som närmsta gemensamma nämnare. Men trots att Salvatores lyckas med det rent lyriska, blir jag en aning besviken när intrigen kollapsar som den gör. Om man vill se en film berättad ur ett barns perspektiv som dessutom är ganska hemsk och skrämmande, rekommenderar jag hellre Guillermo del Toros spökrysare The Devil’s Backbone (El Espinazo del Diablo, 2001).