När Jacob's ladder kom till Sverige 1991 ville man väl inte döpa den till Jacobs stege, då det redan fanns en svensk film med den titeln från 1942. Eller så ansåg man oss så gudlösa att vi inte hade en aning om varför man döper en film efter en blå blomma. Men Jacobs stege är (bland mycket annat) den stege bibelns Jacob såg och på vilken änglar vandrade upp och ner. Stegen i fråga går alltså till himlen, och vet man det har man fått en ledtråd redan innan filmen börjat. Vet man dessutom att manusförfattaren heter Bruce Joel Rubin, och att denne även skrev manus till fina mysrysaren Ghost, filmatiserad samma år och en enorm succé världen över, har man ännu en ledtråd gratis.

Jacobs inferno gick inte alls lika bra i USA som Ghost, och det hade väl ingen väntat heller av en så bisarr, mörk och besynnerlig historia. I Sverige totalbombade den, mest på grund av oförstående, okunniga kritiker som sågade den rejält. Historien om den störde Jacob Singer som plågas av minnen från kriget i Vietnam, där han och hans kompani blev beskjutna av en osynlig fiende, föll dem inte på läppen. Jacob har svårt att anpassa sig till ett civilt liv efter kriget, och trots en doktorsgrad i filosofi jobbar han som brevbärare. Han drabbas av återkommande hallucinationer, och en kväll på väg hem från tunnelbanan ser han märkliga syner. Han tycks förföljd av "demoner", ansiktlösa personer som dyker upp lite varstans. Och så detta med Vietnam och den där händelsen i Mekongdeltat en kväll i oktober 1971. Vad hände egenltigen?

Hallisarna och flashbacksen blir allt värre och mer frekventa, så han uppsöker sin läkare. Då visar det sig att denne inte jobbar på kliniken han brukar besöka, och aldrig gjort det. Nån journal över Jacob existerar inte heller, och nu är Jacob på god väg att helt tappa fotfästet i tillvaron. På en fest hos vänner tillsammans med sambon Jezzie drabbas han av nya, skrämmande syner, och efter det följer extremt hög feber. Plötsligt befinner han sig kvar i sitt äktenskap med Sarah, och till sin förvåning lever sonen Gabe (Macaulay Culkin), vilken vi tidigare fått veta dött i en trafikolycka. Nu är man som åskådare lika förvirrad som Jacob, och det är omöjligt att veta vad som är "verkligt", och vad som enbart pågår i Jacobs plågade hjärna. Det vilar en undergångsstämning över historien, och den sorgsne Jacob blir allt mer förtvivlad över situationen. Så dyker en veteran från Vietnam upp, en före detta stridskamrat till Jacob. Och han berättar samma historia om hur han förföljs av figurer "från helvetet". En lättad Jacob börjar ana sanningen, och den komplott han hela tiden trott på tycks existera. Men i den här filmen är ingenting som man tror, och det dystra slutet kommer - liksom döden ibland - som en befriare när det väl kommer.

Med små, enkla medel har Adrian Lyne skapat lite av en kultfilm, en film som det är svårt att skaka av sig när den väl är slut. Den känns idag lika fräsch som när jag såg den första gången för en 13 år sen, och jag var lika facinerad nu som då. Den apokalyptiska stämningen befästs i en scen där Jacob hamnar i ett sjukhus som påminner mer om ett dårhus i nån tysk, expressionistisk 20-talsfilm, för att därefter plötsligt ha förvandlats till slakthus. De små ledtrådar vi severas under resans gång är svåra att tolka, och det är först i de allra sista minuterna vi börjar förstå hur allt hänger ihop. Även om slutet lämnar en del frågor obesvarade, är det inget som stör, tvärtom

Filmen har väldigt mycket gemensamt med nämnda Ghost. Jag kan mycket väl tänka mig att Rubin en gång suttit och filat på en enda historia som till sist blev till två, den ena ljus och hoppfull, den andra svart och djupt tragisk. Bägge handlar om att göra bokslut med sig själv, och även om filmen kan betecknas som en psykologisk rysare med övernaturliga inslag, avhandlar den egentligen väldigt jordnära saker. Maurice Jarre (Jean-Michels farsa) har bidragit till den obehagliga stämningen filmen igenom tack vare ett av sina mest inspirerade soundtrack någonsin (och han har hållit på i 50 år...), och Tim Robbins i huvudrollen gör en av sina två bästa rollprestationer någonsin här (den andra är som Bob Roberts i regidebuten med samma namn från 1992). Carnival of souls från 1962 bör givetvis nämnas också.

Jacobs inferno är en otrolig och otroligt underhållande resa till helvetet och tillbaka, suveränt iscensatt av Adrian Lyne, mannen som tio år tidigare debuterade med Foxes - Tjejmaffian, med Jodie Foster och Cherie Currie från The Runaways, ni vet tjejrockbandet (med Joan Jett och Lita Ford) som brukade uppträda i sexiga underkläder på 70-talet. Tyvärr släpper Sandrews inte den förlängda versionen, och vi missar därmed en åtta minuter tidigare icke visat material, liksom vi ej heller får se den 27 minuter långa dokumentär som medföljer den amerikanska utgåvan. Svagt!