I en värld där serier som Six Feet Under och The Office växte sig allt populärare med sin underfundiga subtila humor kom Jackass-gänget och smått revolutionerade hela humorgenren med sin bokstavligen brutala humor. Det var enkelt pubertalt, rakt utan krusiduller och jag själv var en av dem som tyckte det var hur kul som helst. Serien var rolig och filmen var (som den aldrig är…) rolig men inte lika rolig. I den första, av kritikerna ratade, filmen Jackass: The Movie skämtar de i slutet av filmen om att göra en uppföljare. Fansen har hoppats, de flesta kritiker har våndats men nu är den i alla fall här… och räkna med att den blir minst lika hatad och älskad som den förra.

Fråga mig inte hur de lyckas men faktum är att Jackass-gänget lyckas ta det hela ett steg till. Det är mer pubertalt, mer brutalt och man frågar sig, är det mer roligt? Nej, men det är heller inte tråkigt. Man ska inte överskatta det här gänget med överanalyser om komikens bakgrund (i filmen springer bitvis Knoxville runt med en t-shirt vars text lyder: Fuck Art Let's Dance), visst, Spike Jonze är en av skaparna till programmet, det säger ju en del. Dock vet man att hela konceptet skapades över lite öl och med en Johnny Knoxville som ville testa självförsvarsprodukter på sig själv. Jag kan ändå inte sluta att fascineras över hur de hittar nya sätt att utvecklas, för visst finns det saker som skiljer den här filmen från den förra. Alla vet konceptet, det är the same. Jackass, bestående av bl.a. Johnny Knoxville, Bam Margera, Steve-O och Chris Pontius, samlar en stor rad gags och annan kiss-och-bajs-humor i långfilmsformat. Skillnaden är att nu är det verkligen inte långt från att biopubliken spyr i ena scenen medan i nästa är frontmannen Johnny Knoxville så nära döden att han på vägen gör high five med JFK samtidigt som han skrattar på det sjuka sätt som bara herr Knoxville kan. I en sketch använder Pontius Steve-O som mänskligt bete på hajfiske och han säger in i kameran ”… skulle inte det här vara en komedi?”… det är inte utan att man funderar.

Stundtals är skämten och sketcherna så efter deras tid att man verkligen lider för dem. Första halvtimmen satt jag mest och skakade på huvudet och bad att det skulle ta slut. Jag tyckte nästan synd om de avdankade männen som istället för att göra detta borde skatta familj och bara, ja, växa upp. Sedan hände något, jag kanske vande mig vid tanken på att 30-något-män sprang runt och agerade 16-åringar men det blev bättre. Det kändes som om gagen blev mer genomtänkta och de brutala spy-sekvenserna blev mindre och tiden gick fortare. Mot slutet drar gänget till med ett (faktiskt) imponerande genomtänkt practical joke mot en av medlemmarna Ehren McGhehey. Förutom att lura på honom ett fejk-skägg bestående av delar från hela gängets könshår så (utan att avslöja för mycket då publiken även är ovetande om följderna…) ska han agera ”terrorist” och skrämma skiten ur en taxichaufför.

På något sätt mår man både bättre och sämre när man stiger ur biosalongen. Bättre för i jämförelse med masochistfanatikerna från Jackass verkar även lilla jag ganska vettig på vissa plan. Sämre för att med några av scenerna från filmen i bakhuvudet är aptiten och magen inte vad den var innan. Efter en scen när Pontius dricker hästsperma (vilket han snabbt ångrade) kom jag osökt att tänka på vår allas Borat. Borat skämtar om att ”…i Kazakstan dricker folk hästurin…”. I USA dricker folk hästsäd, det är inte utan att man frågar sig vilket är värst, sperma eller urin, pest eller kolera, ett verkligt USA eller ett fiktivt Kazakstan?