På sistone har det av någon anledning dykt upp ovanligt många ”made for TV”-versioner av klassiska berättelser på videouthyrarnas hyllor. Vi har t.ex. kunnat följa Noa och Gulliver på deras äventyr och vi har kunnat ta del av sagoskatten från Tusen och en natt. Nu är det dags för sagan om Jack och bönstjälken. Kanske ingen av de mest folkkära sagorna, men alla vet säkert att den handlar om en fattig pojke som på väg till marknaden byter bort familjens ko mot några ”magiska bönor”, från vilka över en natt växer upp en bönstjälk så stor att den når upp ovanför molnen. Sedan om hur pojken klättrar uppför denna och kommer till en grym jättes rike där det finns en gås som värper guldägg.

Fast tänk nu inte att ni kan strunta i filmen därför att ni redan kan hela historien, för den klassiska sagan är bara en del av handlingen. Till att börja med har denna försetts med en ganska omfattande, rent av för omfattande, ramhandling som tar plats i nutid. Huvudperson i denna är den unge amerikansk företagsledaren Jack (Matthew Modine), vars män vid ett casinobygge i England gör en sensationell upptäckt i form av ett jättelikt människoskelett. Något som leder till att han får veta mer om sin familjs märkliga historia. En gammal kvinna han trodde var död berättar den 400-åriga hemligheten bakom den förbannelse som gjort att ingen av hans förfäder i rakt led blivit många år över fyrtio. Och som ni säkert förstår är det just historien om Jack och bönstjälken som står i centrum för denna mörka hemlighet. Men poängen med filmen visar sig vara att det inte alls gick till så som vi lärt oss att det gick till, varigenom den ansluter sig till en postmodern tradition av att se de klassiska berättelserna från andra sidan, eller att helt skriva om dem.

Ofta blir resultatet av ett sådant förfarande mycket intressant, som i Tanith Lees version av sagan om Snövit, där Snövit är så långt ifrån den oskuldsfulla flickan i Disneyversionen man kan komma (på svenska i Vampyrboken). Även i Jack och bönstjälken har själva omskrivningen av sagan lyckats ganska bra. Problemet är att resten av filmen, bortsett från en del vackra miljöer och snygga specialeffekter, inte är något vidare. Ramhandlingen tar som redan nämnts allt för mycket tid i anspråk, särskilt i den plågsamt tröga inledningen, och på det hela taget känns filmen mest löjlig. För att på ett trovärdigt sätt väva samman vår verklighet med sagans krävs en fingertoppskänsla som filmskaparna uppenbarligen inte varit i besittning av. Att filmen är på hela tre timmar talar förstås inte heller till dess fördel.


Tack till SF för recensionsexemplaret!