Några glada spermier gör en utflykt där de normalt gör utflykter. En pojke föds och snart hänger den fullvuxne mannen på ett kors likt Jesus och filéas av några elaka samurajer, på order av sin egen herre ska det senare visa sig. Några hundra år senare befinner sig denne man, Okada Izo, bland utslagna i Tokyo och är redo för comeback. Året är 1865 och Izo är förbannad.

Izo hopppar mellan århundradena och hamnar plötsligt på en motorväg. Där varnas han av tvenne samurajer att "Om vi rör en häst ska den dö. Om vi rör en man ska han dö". Visst, självklart. A man's gotta do what a man's gotta do. Hans kollega inflikar: "Följaktligen, om vi rör en demon ska..." - ja, ni förstår. För det är så man ser på Izo. Han är en demon från Helvetet och nu ska han dö. Fast egentligen är han bara en sån där populär ju-on, en ande som uppstår då någon dödas i raseri. Så de börjar svinga sina svärd mot honom medan en långtradare får vika i sista stund så att den inte kör på dem där de slåss i natten. Självklart gör Izo processen kort med de bägge. Izo fortsätter så sin slaktarturné och börjar dansa balett medan han svingar svärdet och upphäver naturlagarna, precis som i Crouching tiger, hidden dragon och A touch of zen 30 år tidigare. Under avgrundslika vrål hackar han ihjäl ett dussin munkar eller så innan han når det allra heligaste; ett tempel där det högsta prästerskapet sitter och gonar sig i sin självgodhet.

Izo imponerar inte på dessa så lätt, men han får i alla fall höra att även avskum som han kan beredas plats i andarnas värld/Himmelriket om han bara skärper sig lite, kammar sig och så. För en halv sekund tror man nästan att Izo accepterar, innan han drar fram snoken och pissar på golvet och kallar prästerskapet för hycklare och lögnare hela högen. Det var väl inte särskilt snyggt gjort, men herrarna låter sig fortfarande inte imponeras. Varken nu eller efter det att Izo skurit dem i småbitar. Till sist återstår enbart en fetlagd liten Buddhalik man på en piedestal som blir förbannad när Izo kommer och stör hans meditation. Denne man, ärkebiskopen tydligen, ber Izo fara åt helvete, men det blir förstås han själv som får företa denna resa, enkel biljett.

Ett gammalt, ryskt ordspråk lyder: "Livet är ett helvete, men döden är heller inget nöje". Så sant. Izo säger: "Livet är ett helvete. Döden är också ett helvete". Kanske inte så subtilt, och det är där nivån ligger i denna mörka komedi (?) om livets meningslöshet och alltings jävlighet. Takashi Miike attackerar allt han avskyr, det vill säga det mesta: aristokratin, militären, politikerna, maffian, industrialisterna, USA, skolsystemet, rättsväsendet, sin mor och folk som säljer lägenheter till ålderdomshem. Troligen hatar han kvinnor också, eller så är han bara, likt Strindberg, rädd för dem. Eller så är han, vilket jag misstänkt en tid, homosexuell. Eller så har jag missuppfattat hela filmen, vilket inte alls skulle förvåna mig. På disc 2 finns förklaringar till symbolismen i filmen, men denna har jag medvetet valt att inte se innan jag skriver denna text.

Jag vet inte om man behöver vara galen för att regissera en Takashi Miike-film, men det underlättar säkert. I två timmar slaktas det folk nonstop, och Izo har säkert den högsta body-count som någonsin skådats, bortsett från diverse krigsfilmer. Izo är det sjätte samarbetet mellan manusförfattaren Shigenori Takechi och Takashi Miike på tre år (Agitator är kanske den mest kända av dessa), och den första som jag sett. En dag kanske Takashi Miike slutar göra tre, fyra filmer om året och i stället gör den där Filmen, den som vi alla väntat på så länge nu.