Häng med på party! Dansa och kom loss. Häng med till Ibiza, ön där man verkligen vet hur man dansar och festar. Här härskar Frankie Wilde, den hetaste DJ:n på Ibiza. Ständigt syns och hörs han i massmedia. Nöjesreportrarna älskar denna evige festprisse. Han har varit med i svängen ett bra tag nu, skaffat både fru och lyxvilla, men fortfarande är det ingen som kan festa och mixa plattor som Frankie Wilde. Tusentals är de fans som varenda kväll jublar åt hans galna upptåg och känsla för tunga rytmer. Ibizas nöjesvärld snurrar värre än vinylskivorna på tallriken, men Frankie vet hur man hakar på; mer droger och mer alkohol. Mycket spyor blir det också. Där kom visst en mitt i dansen, men sånt bekymrar inte Frankie Wilde. Däremot är han orolig för hörseln. Den höga ljudvolymen på musiken har förstört öronen, och han är på väg att bli döv. Frankie är emellertid bra på att förneka problem. Han flyr i stället in i mer droger tills katastrofen är ett faktum: han är stendöv.

Så långt är It´s all gone Pete Tong närmast en tragisk berättelse med mycket svart humor. Filmens titel är slang för för att tappa greppet, vilket huvudpersonen sannerligen gör allt eftersom drogerna tar över. Det verkar som regissören Michael Dowse inte vill bli anklagad för att förhärliga drogmissbruk. Han skildrar Frankies drogberoende utan några som helst sentimentala toner. Samtidigt utelämnar han det mesta av miljön omkring DJ:n. Publiken blir bara en dansande och skränande massa som enbart vill roa sig. Liksom hustrun är de nöjda så länge Frankie levererar det han ska. De är också snabba att överge honom när han blir döv. Det är Frankies fall, rätt ner i skiten, som Dowse vill redovisa. Ingenting annat. Det gör att filmens första del långa stunder känns rätt ointressant. Däremot är den avslutande delen betydligt lättare och roligare. Peter Wilde tar sig nämligen upp ur eländet och gör en sensationell comeback. Han lanseras som den döve DJ:n och ger ut skivan ”Hear no evil”. Därmed kan Michael Dowse ge sig på nöjesindustrins cyniska tänkande, vilket lockar fram en hel del skratt. Det är nu som de flesta av filmens repliker prickas in.

Frankie Wilde spelas av en för mig okänd förmåga, den engelske komikern Paul Kaye. Hans härjade ansikte och seniga kropp passar utmärkt för rollen, och han är med i nästan varenda scen. Visserligen är han rolig och lätt att tycka om, men frågan är om inte filmen tjänat på att lyfta fram hans manager Max, lugnt och sansat spelad av Mike Wilmot. En av filmens komiska höjdpunkter är när Frankie, vid poolkanten, biktar sig för en solbadande Max. För varje bekännelse stegras Max självbehärskning. Man kan nästan se hur kassaapparaten i huvudet arbetar medan svetten rinner längs hans ansikte innan svaren saktmodigt pressas fram. Dialogen i filmen är ofta ganska lågmäld om än sarkastisk. Jag är tacksam att Michael Dowse aldrig låter karaktärerna brista ut i hysteriska och bullriga dialoger - däremot är filmens situationskomik långt ifrån lika subtil. Vad gräddpajen en gång i tiden var för forna tiders slapstick verkar kokainet vara för It´s all gone Pete Tong. Konsistensen må vara väsenskild, men funktionen är densamma; placera så mycket som möjligt mitt i nyllet. Den stora skillnaden är väl att forna tiders mästare som Helan och Halvan ständigt försökte förnya pajkastningen och bygga upp sekvenserna så varierat som möjligt. När det gäller kokainet så verkar det snarare vara mängden som avgör hur rolig en sekvens är. Således plöjer Frankie nosen genom allt större högar med kokain.

Jag hade höga förväntningar på It´s all gone Pete Tong innan jag gick och såg den. Kanske allt för höga. Länge känns filmen som en besvikelse, men när jag lämnar biosalongen är det ändå med ett leende på läpparna, inte minst för att svenska The Concretes är med på soundtracket. Det är Fatboy Slim som står för musikurvalet, och han medverkar också i filmen liksom en hel drös med kända DJ. Liksom Spinal Tap är filmen en fejkad dokumentär. Den når inte upp till Spinal Taps nivå, men det hindrar inte mig från att tycka att It´s all gone Pete Tong kan vara värt ett biobesök någon varm sommarkväll.