Efter den internationella succén för Festen blev det ganska tyst om Thomas Vinterberg under några år. En musikvideo för brittiska Blur, där bandmedlemmarna filmas medan de sover, är allt jag sett av honom fram tills nu då hans andra långfilm släppts på video. En film en enig kritikerkår betraktade som en besvikelse då den gick upp på biograferna. Vilket jag kan förstå. Filmen har definitivt sina brister. Men om den delvis är ett misslyckande så är den i alla fall inte ett ointressant sådant.

Handlingen utspelar sig år 2021, i en värld där vardagen är påfallande lik vår egen. Fast på New Yorks gator dör de ensamma och olyckliga i en mystisk hjärtsjukdom, i ett kylslaget Uganda svävar folk upp mot himlen, och en gång om året fryser all världens sötvatten under några få minuter till is.

Det börjar med att John (Joaquin Phoenix) anländer till New York för att träffa sin fru, den världsberömda polska konståkerskan Elena (Claire Danes), och få hennes namnteckning på deras skilsmässopapper. Det är tänkt att bli en mellanlandning på några få timmar innan han flyger vidare mot ett undervisningsuppdrag i Kanada, men på Elenas begäran blir han kvar i staden. Efter ett tag visar det sig sedan att hon mer eller mindre lever i sin arbetsgivares fångenskap, och han flyr med henne eftersom han innerst inne fortfarande älskar henne. Det är en historia av den sort där mycket inte är vad det först ser ut att vara och där ingen går att lita på.

Och det är långt, väldigt långt, ifrån Festen med dess utpräglade realism, dess fasta förankring i vardag, tid och rum. Istället för dogma-regler finns här estetisk finess, avancerade specialeffekter och musik av Kieslowskis gamle vapendragare Zbigniew Preisner. På listan över inspelningsplatser finns New York, Oslo, Venedig, Kenya, Paris, Vancouver, Kiruna och Trollhättan. Fast just genom att filmen är så påkostad framträder tyvärr dess tillkortakommanden desto tydligare. Tillkortakommanden vilka jag tror till stor del kommer sig av en konflikt mellan Vinterbergs vilja att berätta en bra historia och hans vilja att fylla filmen med genomtänkt symbolik. För att här finns en symbolisk undertext är nästan övertydligt, liksom att denna primärt handlar om en tilltagande känslokyla i vår värld, såväl mellan individer som i västerlandets förhållande till u-länderna.

Om It’s all about love inte riktigt lyckas vara vad den vill vara så har den dock en tillräckligt originell historia att berätta och tillräckligt många vackra scener för att den enligt min mening ska vara klart att föredra framför den senaste romantiska komedin från Hollywood. Jag misstänker dessutom att det är en film som växer ifall man ser om den.