Hee-Jin säljer allsköns förnödenheter till de fiskande turister som bor på små husbåtar utplacerade i en stillsam sjö långt borta från vardag och stress. Utöver livsmedel, kaffe och mask säljer hon om kvällarna även sin kropp. Att hon är stum tilltalar säkert flera av männen. Men Hee-Jin är inte bara avskärmad rent oralt, utan är även känslomässigt stum. Hon har låst inne sina känslor och sitt själsliv, och slutit sig inom sig själv. Ingen man är ju en ö, men Hee-Jin kan sägas vara just en öde ö.

En dag anländer Hyun-Shik, som vi snart blir varse har mördat sin tjej och dennes älskare i ett anfall av svartsjuka, då han uppenbarligen tog dem på bar gärning. Nu är han på flykt undan polisen, men kan inte leva med detta vansinnesdåd på sitt samvete, utan planerar att ta sitt liv där ute på sjön. Något vaknar till liv hos Hee-Jin, som räddar honom undan självmordsförsöket, men när han försöker närma sig henne slår hon ifrån sig. Hennes besynnerliga uppträdande gör att han ringer efter en prostituerad, väl medveten om att det är Hee-Jin som måste köra ut henne till hans lilla flytetyg. Önskad effekt uppnås, Hee-Jin blir galen av svartsjuka, och ett sadoerotiskt förhållande dem emellan tar sin början. Nu framtäder starka inslag av både sadistiskt och sexuellt våld, liksom misshandel, tortyr och dödande av djur, äkta så vitt jag kan se. Några fiskekrokar får en central roll, och i en scen i slutet av filmen bildar två av dessa ett symboliskt hjärta. Något lyckligt slut kan man dock inte förvänta sig, då dessa bägge vandrar hand i hand i Dödsskuggans Dal.

Filmen är oerhört vacker, där de flytande fiskestugorna i sjön ligger inbäddade i sockervaddsliknande dimma i den vackra omgivningen. Den 44-årige Ki-duk Kim, som är bioaktuell med den kontemplativa Livets hjul, har även här baserat filmen på en ö, eller snarare flera små öar (fiskestugorna), och bägge filmer blandar det estetiskt stillsamma och vackra med det våldsamma. Det otroligt vackra fotot står Seo-shik Hwang för, samme man som plåtade rysaren Sorum. Den ödesmättade musiken ligger lika tät och samtidigt luftig som den allestädes närvarande dimman, och filmen är kanske den bästa av de koreanska filmer jag hittills sett. Varning dock för att våldet är av ganska bisarr natur.

Ki-duk Kim är väl den hetaste av Sydkoreas regissörer, med flera titlar som visats på filmfestivaler runtom i världen. Hans senaste, Samaria, som liksom Isle - fruktans ö och flera av hans övriga filmer (bland annat Bad guy, som släpps onsdagen den 19/5), handlar om unga prostituerade, fick Silverbjörnen för bästa regi i Berlin tidigare i år, och nominerades även för Guldbjörnen för bästa film (tysk-turkiska Mot väggen vann).