Motorsågsmassakern beskylls för mycket av världens ondska. Tony DiDio påstår att det var när han sett denna som han inspirerades att göra Verktygslådemördaren. Tyvärr syns inget av denna "inspiration" i filmen. Nu påstår greken greken Nico Mastorakis (f. 1941) precis samma sak, att han såg just Motorsågsmassakern på bio hemma i Aten, och förundrades när en polare berättade hur mycket pengar den tjänat in på en så liten budget. Så nu skulle han göra sammalunda, tänkte han - med ännu mindre budget ($30.000). Med erfarenheten hos en programledare för ett frågeprogram i grekisk TV - i svartvitt - och med nyvunnen frihet från förtrycket under militärjuntan rafsade han snabbt ihop ett riktigt sjukt manus om ett ungt, engelskt par som åker till Mykonos, idag världsberömd för sina bögstränder, för att slappa, sola, sexa till det - och mörda av ren lusta!

Historien om det mördande unga paret, Christopher och Celia, berättas i en tillbakablick, där de börjar med att ta sig ett nummer i en telefonkiosk (ursäkta vitsen, den var långsökt) redan samma dag de anländer till ön, bara för att Chris ska kunna ringa morsan i London och berätta att "Jaha morsan, nu knullar jag. Hör!" Och detta samtal/samlag avlyssnas av en Foster hemma i England, som direkt bokar en flight till Grekland. Varför får vi ännu inte veta. Chris går omkring och retar sig på allt och alla, och han gör en del våldsamma uttalanden mot "lösa" kvinnor. Nästa morgon får han syn på en killing på sin lilla promenad i trädgården, och genast känner han att han bara måste skära halsen av den. Vi inser nu att han är felkopplad upptill, och detta är ändå bara början. Det första hans Celia gör denna dag är att bege sig till den fransos Chris retade sig på i restaurangen kvällen innan, och dessa bägge tar sig en gräsare vid stranden. Chris tittar upphetsat på när de kopulerar och fotograferar allt, innan han och Celia gemensamt spikar fast fransosen i stengolvet. Nu är det hon som plåtar och han tvångsmatar hennes älskare med en hink färg innan de dumpar honom i Egeiska Havet. 

På kvällen bjuds de in till en förlovningsfest hos en amerikansk fjolla, Paul, som de träffat dan innan, och dennes trolovade, Jonathan. Detta tackar de för genom att avrätta bägge två och fotografera allt. Nästa dag onanerar de gemensamt i sängen till dessa foton. Så anländer denne Foster, men han blir inte långvarig, då de hänger honom från ett sportflygplan uppe i luften. Chris har dessutom länge retat sig på en medelålders kvinna, Patricia, som alltid bjuder ut sig till karlar. Så nu beger han sig hem till henne för lite sex för att liksom kolla läget. Men plötsligt ställer han sig upp och pissar på henne där i sängen, och till hans överraskning - och ilska - förbyts hennes förvåning snart i glädjeskratt. Han nitar henne, och hon kontrar med att bita honom i snorren så han skriker av smärta. Straff: kapning av huvudet medelst bulldozer på stranden.

Eftert att ha befriat världen från en lesbisk heroinist som Chris steker med nån sorts brinnande gas, har de plötsligt polisen efter sig. De flyr ut på bonnvischan och erbjuds nattlogi hos en fåraherde som ser sin chans till lite amour. Och han nöjer sig inte med att våldta Celia (som givetvis gillar det...), han tar Chris i röven när han ändå håller på, och grimaserar fånigt (se omslagsbilden...). Celia, hon betraktar kättjefullt det hela utan att ens vilja ingripa. Hon var visst lite trött på våldsdåden den sista tiden, och detta var ett sätt att ge igen. Och fåraherden, han ångar på. Nu blir det rena buskisen, där han lyfter på benet likt en hund och bjussar på en brakskit innan han bonkar på Celia än en gång. Chris dör och de andra två lever väl lyckliga i alla sina dar. Spoiler (läs inte vidare om du inte vill veta...fast har du läst så här långt kan du lika gärna fortsätta): det visar sig slutligen att de var syskon.

Chris spelades av en Greklandbaserad, amerikansk fotomodell med skådespelarambitioner som Mastorakis antagligen fick billigt. Hans namn var Robert Behling, och efter några halvdana filmer spelade han huvudrollen i Northern lights 1978, prisbelönt drama i Cannes året därpå om en svensk farmare som ledde en politisk rörelse i North Dakota för 100 år sen. Behlings sista film blev Cujo, där han innehade en mindre roll. Enligt Mastorakis skulle Behling, som länge var ambivalent med avseende på sin sexualitet, därefter ha tagit sitt liv så som det anstår någon från en äkta kultfilm (jämför med Per-Axel Arosenius i Thriller - en grym film...). Han svalde en gastub. Smaka på det! Söta, engelska tösen Jane Ryall har aldrig mer synts på vita duken, och det står inte att finna någon som helst info om dessa bägge nånstans. Patricia spelades av Jessica Dublin, tidigare i Trinity klipper till igen och Maffian ger order av Fernando Di Leo (som också omnämns i dagens recension av Thriller...). Och på tal om Thriller, så snodde Mastorakis denna films fotograf, Andreas Bellis, och har haft honom som fotograf på fem av sina filmer sen dess, bland andra Blind date 1984 och The wind 1987, samt Blood tide som Mastorakis skrev manus till.

Island of death är ren exploatering, det är Mastorakis den förste att erkänna. Han gillar själv inte filmen, och tycks nästan be om ursäkt för den när han, i en dåligt skriven, dåligt agerad och dåligt motiverad scen själv träder in i Chris och Celias rum som "deckarförfattare" som intresserar sig för vad som händer runt om på ön. På den tiden hade han i alla fall tjockt, svart hår och helskägg - idag är denne Mastorakis flintis. Och lika tunt som hans hår är, lika tunn är plotten i Island of death, som faktiskt är en riktig skitfilm, men med ett stort plus; den har en underbart sorgsen kärleksballad som ledmotiv, precis som i de mest ökända, italienska "klassikerna". Om du tvunget ska köpa Island of death, tänk då på att den engelska versionen är klippt med drygt fyra minuter. Men då slipper du å andra sidan se the golden shower...