I en värld av färger och kaos bärs två män ut på bårar från en manlig sexklubb. Det är uppenbart att de har slagits, de är båda blåslagna från grov misshandel. Polissirener och åskådares glåpord är scenens ljudkuliss och vi åskådare famlar fortfarande i mörkret efter vad som inträffat. Plötsligt ser vi åter en av männen, Marcus, som under bråk och skrik tar sig in på samma klubb, Rectum, för att finna någon vid namn ”Le Tenia”. Denne någon är förmodligen den samme som endast några få timmar tidigare våldtog Marcus flickvän i en asfalterad tunnel. Vi kastas tillsammans med honom mellan pumpande musik, perverterade sexakter, rött ljus, stön och grymtningar i jakten på förövaren. Vämjeliga män konfronterar honom, Marcus fylls stegvis med avsky vilken får sin kulmen i hans dödsmisshandel av en förmodad oskyldig man med en brandsläckare. Huruvida detta är våldtäktsmannen står då ej klart. Stegvis kastas vi längre och längre tillbaka från slutet mot filmens början, från det helvetiska kaoset till oskuld och renhet. Till en värld där tid förstör allting.

Som utnämnd till en av årets skandalfilmer vid Cannes och Stockholm, briljerar Irréversible i allt sitt vansinne och all sin glans. Det är en vacker men samtidigt smärtande bild som den lika hyllade som bespottade regissören Gaspar Noé uppvisar i sitt senaste alster. Det nav som filmen kretsar kring är också den del som blivit mest omdiskuterad; Monica Belluccis våldtäkt. Hennes rollfigur, Alex, blir nedtvingad under knivhot av en tveksam karaktär i en öde tunnel och utsatt för en bestialisk och utdragen våldtäkt som inte skyler något. Varje försök av den som tittar till att undfly hejdas av Noé som ständigt presenterar nya vinklar i sadismens tecken. Bellucci spelar sig med berått mod igenom scenen som tveklöst chockar flertalet (inte mindre än femton personer lämnade den föreställning jag besökte). Denna våldtäkt är som sagt vad filmen handlar om och, hur cyniskt det än verkar, ser man snart ett motiv till detta. Regissören Noé är inte ute efter att visa hur människor blir efter våldtäkter eller hur någons liv slås i spillror, snarare ligger intresset i själva handlingen. När man senare in i filmen finner att flickan varit gravid ges åskådaren en nästan post-traumatisk känsla. Att skildra våldtäkten som sådan är nog ganska banbrytande inom filmen, aldrig har den varit så fruktansvärd att bevittna. Utöver det grisiga våldet har hela filmen en känsla av unken ångest över sig som naturligtvis stärks utav det smått obskyra och uppseendeväckande temat. Tillsammans med Marcus vill vi hämnas det vidriga brottet, men det förstår vi inte förrän i efterhand och då är slutet redan överspelat. Noé använder sig nämligen av den underfundiga teknik som Christopher Nolan gjorde i Memento (2001) där filmen tar sin början i slutet och vice versa. Detta får en uppenbar och intressant effekt i Irréversible, regissören söker att undvika att förhärliga våldet på detta sätt. Men också för att, som tidigare nämnt, ge en kontrast till ett sedvanligt filmberättande med att återge hämnden före brottet.

Då jag ogillade Noés förra film, Ensam mot alla (1998), prisar jag denna. Även den nyss nämnda filmen väckte stora rabalder vid filmfestivaler, den är liksom Irréversible mycket stötande och minst sagt kontroversiell. Frågan är om Noé är ute efter att äckla eller att imponera. För mig handlar det nog om det sistnämnda och rättvist nog vann hans film bronshästen vid årets upplaga av Stockholms Filmfestival. Trots filmens råa natur är den ett måste, kanske måste man stålsätta sig för att sitta kvar i biograffåtöljen men jag är nöjd, mer än nöjd – kanske fulländad.