Det var en gång en utgivare av tidskrifter som ville prova lyckan i filmbranschen, Ed Adlum. Så han producerade Blonde on a bum trip, om en tjej som drogar ner sig i New York 1968. Först fyra år senare skulle han åter göra ett försök i branschen, nu som regissör av skräckfilm. Filmen i fråga var Invasion of the blood farmers, en hemsnickrad "rysare" om hur en urgammal sekt av druider tappar folk på blod via små trädgårdspumpar, för att sedan ge ett destillat av allt det upptappade blodet till deras drottning, Onhorrid, som ligger i dvala sen lång tid tillbaka. James Mason berättar lite bakgrundshistoria i ett tal som man uppenbarligen snott från någon annan film.

I denna fantastiska films inledning rumlar en blodig Jim Carrey (nä, inte han...) in på sin favoritsylta och faller ihop på golvet alldeles innanför dörren, stendöd. Han fick inte ens ta en sista sup. I en annan scen ser vi hur en kvinna, fastkedjad vid en vägg, tappas på sitt blod medan hennes man sitter nån annanstans och super till minnet av hennes foto. Hon är bara en av flera försvunna människor i stan den senaste tiden, och sheriffen, som liknar Weiron Holmberg i uniform, går och frågar runt lite. Samtidigt ligger Jenny och Don och myser och planerar för framtiden. Han är patolog, liksom hennes farsa Sam, så de har ju mycket att prata om vid familjesammankomsterna. Sam har förstås ett eget labb inhyst i sin källare, och där specialstuderar man den avlidne Jims blod som tydligen är svårt att skura bort från golvet på krogen. Blodet tycks reproducera sig med en abnorm hastighet, så nu måste Sam och Don hitta ett motgift.

En av fyllehundarna på krogen kan svära på att Jims död har med det UFO han såg härom dan att göra, men de enda som lyssnar är två mystiska hillbillies i halmhatt och snickarbyxor, och som pratar lite stelt och konstigt. De får nys om att Don och Sam bedriver forskning i Sams labb, så den ena hillbillyn, Egon, rusar dit och tänker ställa till jäkelskap, men då deras hund börjar bjäbba, biter han i stället ihjäl denna och flyr. Han kidnappar ett nygift par på deras motell, och kopplar upp dem på var sin 3-hästars swimmingpoolskompressor. Hillbillisarna är i maskopi med de lokala "druiderna", under fjollan Cretons ledning, och de behöver alltså blodet till sin inglasade drottning för att kunna återuppväcka henne. På slutet kidnappas även Jenny och Sam, och de ska just offras i nån ceremoni på en kulle, när Don kommer till undsättning med en spruta med motgift i högsta hugg. Han sätter den i Creton, vilket reulterar i att han och alla de andra druiderna (som ser ut som vanliga män i kostym) kollapsar. Slutet gott, allting gott.

Invasion... har filmats ömsom i solljus, ömsom i grått kaffegöksväder, men det har man inte tagit hänsyn till när man klippt ihop filmen. Det var inte så noga. De glada amatörerna till skådisar agerar på en nivå närmast under skolteater för nybörjare, och en av druiderna står dessutom tydligt och läser sina repliker innantill från en fusklapp man gömt bakom en kruka. Mannen som klippte ihop denna rappakalja till film hette Michael Findlay, ökänd regissör (ofta tillsammans med frugan Roberta) av utflippade skräckfilmer på 1960- och 70-talen. Liksom sin kollega i denna bransch, William Girdler, dog han i en helikopterkrasch 1977.

Efter ytterligare en film 1974, Shriek of the mutilated i regi av nämnde Findlay, och där Adlum producerade och åter skrev manus tillsammans med Ed Kelleher, gav Adlum upp och återgick till ett stilla liv i tidskriftbranschen, där han började skriva för musikmagasinet Creem. Det gjorde han förbannat rätt i.