Var nyligen och såg bröderna Coens debutfilm Blood simple på Cinemateket. En god cineastkompis påpekade deras förbannelse, åtminstone såsom den yttrar sig nu. För tjugo år sedan var det snarare tal om en ljusning i det amerikanska filmklimatet. Brödernas ohämmade och likväl ogenerade förtjusning i cool film noir, explicit filmer som Utpressning och Kvinna utan samvete, förvandlades med en lätt absurdism till något helt eget. Dan Hedayas tarvliga miniatyrgangster, Frances McDormands svala charm och M. Emmet Walshs karga Texas-cynismer och hans underbara gnällgarv sticker fortfarande ut som brödernas bästa hopkok (även om The big Lebowski är en av världens roligaste filmer). Och Quentin Tarantino kan bara drömma om att lyckas göra en lika rolig våldsorgie.

Därför är det sorgligt att se Intolerable cruelty, för än en gång har flirtarna med (film-)historiska förlagor fördunklat Joel och Ethans egna förmågor. Den förbannelsen, som i mitt tycke även förstörde Strebern och O brother, where art thou? och till viss mån även The man who wasn’t there, gör sig rejält påmind i deras senaste verk – kanske deras sämsta film någonsin.

George Clooney spelar en skilsmässoadvokat, så duktig att han har ett eget äktenskapsförord döpt efter sig. När han en dag ska försvara notoriskt otrogne miljardären Edward Herrmann, stiger undersköna Catherine Zeta Jones in på den åklagande sidan och får honom att bokstavligen tappa hakan. Bara det faktum att dubbelt så gamle Herrmann är gift med Jones är egendomligt, att han dessutom vänsterprasslar vid sidan om är ett enigma av mått. Att hans alibi är att hans hemliga bikiniteam låter hans barnsliga fascination i tåg få utrymme är förvisso del av Coens allmänna lek med karikatyrer, men saknar tyvärr deras typiska uns av finess.

Annars är det just där Coen försöker erövra sin publik. Genom att bygga upp en atmosfär av Katharine Hepburn och Cary Grant och med den sedvanliga glimten i ögat lyckas få till stånd en humor som tyvärr inte är rolig längre. Det är inte i Clooney eller Jones det fallerar, båda formligen exploderar av charm. Snarare är det i spralligheten, det trasiga tempot (tyvärr för långt mellan de komiska egenheterna) och det tarvligt förvirrande upplägget som i sitt älskar mig, älskar mig inte, förlorar mitt intresse likt avslitna blomblad.

Nästa projekt är en re-make av Alexander MacKendricks superba svarta komedi Ladykillers med Alec Guiness och Peter Sellers. Jag hoppas innerligen att bröderna snart kommer "work it out", eller så får man hyra om Blood simple, Lebowski eller Arizona Junior och gotta sig i forna guldklimpar.