Intima främlingar är en film som saknar blod, våld och våldsamma biljakter. Snarare är detta ett slags icke renrasigt kammardrama om en kvinna som av misstag berättar sina innersta problem för en vilt främmande man. Ändå känns det ibland som om man tittar på något helt annat. Murriga thrillerfioler spelar ideligen medan ord och blickar talar separata språk. Det är med andra ord en film där karaktärerna är mystiskt hemlighetsfulla med grumliga motiv.

Handlingen är enkel men finurlig. Anna ska till sin terapeut för första gången men hamnar istället hos hans granne, skatterådgivaren William. Också han har en mottagning och innan missförståndet hunnit åtgärdas har Anna redan berättat om sina äktenskapsproblem. William, i sin tur, blir fascinerad av kvinnans berättelse och får svårt att röja sin egentliga identitet. En annan, mer konventionell film, skulle kanske låta detta ganska komiska missförstånd pågå under en längre tid men regissören Patrice Leconte vill mer än så. William berättar men trots detta fortsätter hon att komma på besök. Genom sina samtal har nämligen ett band mellan de båda byggts upp. En intimitet som blir nästan löjligt erotisk utan att de skrider till handling. Samtidigt finns det stråk av eventuellt lurendrejeri. Berättar Anna hela sanningen och vem är egentligen hennes man? Här ges inga klara svar utan vi lämnas gissandes.

Intima främlingar är alltså en film som snuddar vid många genrer: dramat, thrillern och komedin, men den fysiska verkligheten är ändå rätt konstant. Nästan hela filmen utspelar sig på Williams kontor. Alla de nämnda genrerna får i detta begränsade utrymme en verbal touche. Detta är alltså en ordens film. Vad säger karaktärerna och vad säger de inte. Just det som inte sägs eller görs är det som frammanar handlingens inneboende spänning. Det förekommer ingen sex och därför osar det sex. Less is more som man brukar säga.

Huvudrollerna görs återhållsamt lysande av de franska filmveteranerna Fabrice Luchine och Sandrine Bonnaire, och Leconte visar hur duktig han är på att ge personregi. Samtidigt är filmen intressant i sin skildring av Anna. Hon pratar, lirkar och ser sådär mystiskt förförisk ut som bara kvinnor kan i filmhistorien. Anna blir i längden en (betydligt) mildare och mer jordnära variant av Sharon Stones ishackande psykopat i Basic instinct. Hon är kvinnan att ömsom ta hand om och ömsom vara rädd för. En ack så spännande gåta för Leconte och andra trånande män. Det skulle ha kunnat urarta till en könsbetonad klyscha men karaktärernas ömsesidiga beroende höjer ändå i slutändan filmen ett snäpp.