I den perfekta av världar, min perfekta värld, hade Steve Buscemi fått alla priser en dödlig kan få för sina tre första fullängdare. Trees Lounge, Animal Factory och Lonesome Jim har allt det där som utgör kärnan hos en bra film: kärleksfullhet för den rätta publiken, likgiltighet gentemot den allmänna. Likt en tidig Hal Hartley strävar Buscemi aldrig efter att nå publikens hjärta, han gör helt enkelt de filmer han själv vill se och låter publiken komma till honom, vilket de definitivt inte kommer att sluta med att göra efter Interview. Denna senaste Buscemi skapelse är nämligen ännu ett ypperligt exempel på omedvetet publikfrieri av det mer positiva slaget.  Storyn i Interview är ju annars den samma som i den mördade Theo Van Goghs film med samma titel: Pierre Peders (Buscemi) får i uppdrag att intervjua såpaskådisen Katya (Sienna Miller). Då han är van vid en helt annan sorts skriverier och ser sig som förmer vad gäller ytliga kändisporträtt struntar han helt enkelt i att förbereda sig innan det första mötet dem båda emellan. Hon å andra sidan kommer en timma försent och tar för givet att han vet allt om henne. Konflikt.

Intervjun fortsätter efter många om och men hemma hos henne och blir till ett slags spel dem båda emellan, en maktkamp med många vändningar där det framför allt är Sienna Miller som imponerar stort. Men så får hon också arbeta med den mer intressanta av de båda karaktärerna; en labil, smått psykotisk, egocentrerad liten flicka med ett starkt kort (eller en förbannelse) i rockärmen: vetskapen om att alla älskar just henne, även Pierre. Och i och med detta bryts han ned. Den ärrade mannen som vältrar sig i charmen hos en ung kvinna. Känns det igen? Lyckligtvis så har Interview andra ambitioner långt bortom standardiserat Hollywoodtjafs. Det blir ingen romans dem båda emellan. Katya håller sig på sin kant och Pierre ömsom kåtraggar ömsom ironiserar över hennes divalater, allt på ett sorgsamt desperat sätt. Det är underhållande, cyniskt och obehagligt. Dessutom med en känsla av autencitet som just känns äkta för att den framhäver bland annat krystad dialog och jobbigt hångel. Jo, ni läste rätt, Sienna Miller får chansen att hångla med Steve Buscemi!

Tyvärr så dras filmens betyg ner av ett slut som känns både platt och ovärdigt. Man har lagt till med en så kallad tvist som bara känns påklistrad. Det är helt oförståeligt och man vacklar lätt moloken ut ur salongen fast i de där sista minuterna med en förvirrad önskan om att allt bara varit ett dåligt skämt. Efter ett par djupa andetag och en puff på cigarren har man lyckligtvis förträngt det skamligt fula till förmån för ännu en triumf av Steve Buscemi. Bättre än Lonesome Jim är den dessvärre inte.