Michael Connolly (Steven Robertson) bor på Carrigmores institution för handikappade i Dublin, där livet går sin gilla gång efter det reglemente de har där. Allting är lugnt och stilla till dess att upprorsmakaren Rory O´Shea (James McAvoy) motvilligt flyttar in. De två rullstolsbundna killarna, som bägge är i tjugofemårsåldern, blir snart goda vänner och kompenserar varandra riktigt väl. Rory förstår exakt vad Michael säger, vilket inte många andra gör och Michael i sin tur kan hjälpa Rory med en hel del saker, då denne bara har två fungerande fingrar på ena handen. Rory är den rebelliske killen som lyssnar på hårdrock, gärna på väldigt hög volym, som vill känna sig fri och leva loppan, medan Michael i stor utsträckning har accepterat sin situation som inneboende på den stillsamma men tråkiga institutionen där han får hjälp med det mesta. Samtidigt fascineras Michael av Rorys livsstil och frihetslängtan. Tillsammans bestämmer sig de två vännerna för att fixa egen lägenhet, flytta ihop, klara sig själva och skapa ett liv som påminner mer om alla andras än det de hittills har tvingats leva. Killarna anställer blonda och snygga Siobhan (Romola Garai) som assistent, trots att hon aldrig tidigare har jobbat inom vården och därmed har vägen mot självständighet och frihet inletts. Så jäkla enkelt och komplikationsfritt som killarna i Inside I´m dancing först tror att deras nya liv ska bli visar det sig dock inte bli.

Det här humoristiska men också tragiska dramat är både gripande, riktigt roligt och djupt engagerande. Steven Robertson och James McAvoy spelar sina roller som handikappade unga män så grymt övertygande att innan jag såg minidokumentären i bonusmaterialet, trodde jag att killarna var handikappade på riktigt. Här finns ingen känsla av buskis eller överspel. Romola Garai är likaså övertygande som grabbarnas unga assistent och bortsett från Rorys bilstöld finns det egentligen ingenting i filmen som känns överdrivet eller osannolikt. Man har kul tillsammans med killarna när de är ute på krogen och krökar, dansar med rullstolarna på diskotek eller kör ikapp med kvartersungarna på gården. Likväl lider man med Michael då han blir olycklig kär och då det framkommer att hans pappa övergivit sonen som liten eftersom han föddes handikappad. Samtidigt förstår man Rorys bitterhet, hans kamp för att leva som alla andra, hans irritation över att inte kunna existera på samma villkor som icke handikappade medborgare och hans närmast tonårstrotsiga vilja att ställa till trubbel och utmana världen runt omkring honom. Man blir också förbannad på honom då han går till överdrift och väldigt nedlåtande skäller ut Siobhan samtidigt som man förstår varför han gör det och hennes replikerande i den scenen är obetalbart.

Det finns många anledningar att se Inside I´m dancing. Filmen är rolig, varm, realistisk, dramatisk, sorglig och väl genomtänkt. Den är fördomsfri och den sticker samtidigt hål på en del fördomar vissa människor har. Som helhet är den klart underhållande om än smärtsam. Dessutom är det tämligen ovanligt att det över huvud taget görs filmer med fysiskt handikappade i huvudrollerna. Som jag ser det har Inside I´m dancing verkligen allt existensberättigande en film kan ha. Oavsett om du själv är rullstolsbunden eller gående, är insatt i filmens problematik eller ej, så är jag övertygad om att du kan få ut en hel del av den här rullen och ytterligare en fördel är att den är barntillåten. De allra yngsta kanske inte fattar så mycket av handlingen, men för lite äldre barn är det här en utmärkt film att se och diskutera tillsammans med någon vuxen. För min del hade den gärna fått vara lite längre än sin en timme och fyrtio minuter och de humoristiska bitarna hade kunnat vara ytterligare några fler, men någon seriös kritik har jag inte att komma med. Det här är utmärkt realistisk dramaunderhållning av producenterna bakom Bridget Jones dagbok och Billy Elliot. Regissören Damien O´Donnell har gjort ett snyggt jobb, liksom samtliga inblandade skådisar så se den, jag tror inte att någon med hjärta och empati blir besviken.