I en stjärnprydd likkista anländer sexåriga Iris till sin nya värld. Kistan öppnas och hon omringas av ett sällskap unga flickor i vita klänningar och olikfärgade rosettband. Hon får ett rött band för att hon är yngst, medan Bianca som är tolv och äldst pryder sitt svarta hår med ett lila band. De befinner sig i en flickskola någonstans på landsbygden. Området består av ett hus för lärarna, samt ett antal mindre hus för eleverna som alla är uppdelade i enhetliga grupper om sju barn. Den äldsta har alltid i uppgift att skola in den yngsta, det vill säga förklara reglerna eller visa henne runt på de tillåtna delarna av området. Om dagarna går de i skola, där lektionerna handlar om biologi och balettdans och om att anpassa sig till regler. Iris trivs till en början, men något är dock skumt. Varje kväll vid niotiden tänds lampor ute i skogen, ett oväsen börjar ljuda från underjorden och alla de lila flickorna försvinner från husen. Iris blir fundersam på var Bianca går varje kväll och beslutar sig för att leta rätt på sanningen.

Lucile Hadzihalilovics film är ett gåtfullt och mycket fascinerande drama om uppfostran och skolning. Tonen erinrar om att något ständigt lurar i mörkret och man väntar ständigt på att monstret under sängen ska hoppa fram. Men Hadzihalilovic har inte i avsikt att anknyta obehaget till något fiktivt väsen eller att låta den färggranna skogsmiljön bli en Grimmsk sagovärld. Snarare låter hon flickskolan bli en allegori över mer verkliga miljöer. En vardag där unga flickor formas i en och samma mall och överlämnas till det heterosexuellt normativa spelet som är vårt samhälle och samtid.

Det vågade i att låta enbart unga flickor spela huvudrollerna har både sina fördelar och brister. Positivt är att de är fullkomligt behjärtansvärda som personer och att sympatin för deras tankar och rädslor är lättfunnen. Däremot är det svårt att avskärma tankar om hur Hadzihalilovic lyckats med att regissera de små. Vid balettlektionerna och lekarna på gården blir fasaden i deras ansikten något genomskinlig och man förstår att närsomhelst kommer deras föräldrar och hämtar dem efter inspelningen är klar.

Om man bortser från att fantasin inte blir helt fullständig, så är det dock i övrigt en praktfull berättelse. Hadzihalilovic vill iscensätta skapandet av det kvinnliga som en skräckvision, med tydliga sagomotiv för att knyta an till den tradition som i alla tider legat bakom denna skolning. Även om det stundtals blir något övertydlig symbolik, så är det hela tiden vackert och stämningsfullt. Nyfikenheten inför vuxendomen får sitt pessimistiska pris, men Innocence visar också revolutionärerna. De som inte klarar av likformigheten och säger ifrån. I det lilla frö som i filmen växer över alla murar kan man skönja varför Hadzihalilovic gjort filmen – att visa att även de oskuldsfulla kan trotsa traditionerna och skapa sin egen framtid.