Kan en film förhindra ett inbördeskrig? Innan regnet faller är en sagolikt vacker, poetisk och våldsam skildring av händelserna på Balkan just innan kriget slog till med full kraft i början av 1990-talet, och hur dessa händelser kunde påverka "vanligt folk" långt utanför landets gränser. Filmen är kanske den enda i världen som påstås ha förhindrat krig. Jag ska försöka förklara varför, men först lite bakgrundsfakta. Vi som är lite äldre växte upp med inbördeskriget i Libanon, och det var dagliga rapporter från Beirut på TV under andra halvan av 1970- och hela 80-talet. Det var "de kristna falangisterna" hit och "druserna" dit, och precis som med så många andra krig tröttnade folk på det ständiga bruset från Mellanöstern där folk tycks ha bråkat sen anno dazumal, och man minns de invecklade stadskartorna som skulle förklara vem som styr var, och varför (jämför gärna med Israel/Palestina-frågan). Kidnappningar var vardagsmat liksom numera i Irak, men medan islamistiska fanatiker i Irak skär huvudet av såväl amerikanska affärsmän som kvinnliga hjälparbetare nöjde sig libaneserna med att behålla sin gisslan i månader och till och med år.

Detta blodiga inbördeskrig (som orsakades av konflikter mellan kristna och muslimer och lär ha börjat med en folkräkning inför en smörransonering som avslöjade vad alla redan visste, nämligen att muslimerna nu var i majoritet i Libanon) avslutades 1991 utan att ha åstadkommit ett enda dugg mer än ett rejält lidande under de 16 år det pågick. Innan kriget startade 1975 var Beirut en plats för världens jetsetare, i likhet med ställen som Monaco och Nice. Och det är en händelse som ser ut som en tanke att 1991 även var året då krigen i det som skulle komma att kallas Det Forna Jugoslavien inleddes. Jag minns att jag häpen läste om krigsutbrottet i en dansk dagstidning på Roskildefestivalen detta år, och tänkte att "Fan, nu är det krig i Europa igen". Trots att jag - liksom alla andra - visste att oroligheterna som pågått ända sen odiskutable statschefen Josip Broz Tito dog 1980 i slutändan kunde leda till just krig var det väl ingen som trodde annat än att de ansvariga skulle besinna sig. Slovenien och Kroatien bröt ju sig loss ur den jugoslaviska federationen på ett sätt om bröt mot de stipulerade regelverk som alla inblandade ålagt sig att följa, så egentligen var man själva med om att orsaka konflikten , ivrigt påhejade av tyska och franska politiker som hade starka band till vapenindustrin i respektive länder. Det fanns alltså intressen i Västeuropa av, om inte ett blodigt och utdraget krig, så i alla fall av att tjäna pengar på en rejäl upprustning.

Innan regnet faller sägs ha förhindrat att Makedonien drabbades av den katastrof som drabbade Bosnien efter att krigen i Slovenien och Kroatien avslutats (det slovenska kriget varade väl bara i två dar). Medan dessa krig pågick varnade alla för att konflikten i Bosnien kommer att bli värre, mycket värre. Med andra ord; alla satt och väntade på en massaker, liksom de holländska FN-trupperna gjorde i Srebrenica den 11 juli 1995 (och belgarna i Ruanda i april 1994). När jag såg filmen första gången trodde jag, liksom väl nästan alla andra, att den skildrade något som höll på att ske i Makedonien, att den visade vad som hände där nere. I praktiken slapp dock Makedonien känna av det jugoslaviska inbördeskriget, i alla fall till en början, och detta påstås bland annat ha berott på att denna film, som blev en publiksuccé inte bara i Västvärlden, med Guldlejonet i Venedig 1994 som främsta merit utöver att den drog in en hel del pengar, utan den hade också stora framgångar hemma i Makedonien där den påstås ha svetsat samman folket och setts som en varning; "Så här illa går det eder om ni inte kan hålla sams". Så medan vi européer (och en och annan amerikan) såg filmen som en dramatiserad version av den verkliga situationen i det samtida Makedonien, sågs den av makedonerna själva som ett varningens finger. Och de behövde ju inte gå långt för att se hur det gick till i verkligheten, det var bara att blicka mot nordväst, mot Bosnien. I själva verket bidrog säkert demografin betydligt mer till att hålla Makedonien utanför kriget, då det helt enkelt inte fanns så många serber i Makedonien. Att muslimer av albanskt ursprung och ortodoxt kristna senare skulle komma att bekämpa varandra är en annan sak, nånting helt annat än de etniska rensningar och organiserade massmord som försiggick i Bosnien.

Filmen är uppdelad i tre stycken, där den första och sista akten utspelar sig nere i Makedonien, men i "fel", kronologisk ordning. Det som händer i del 3 föregick alltså händelserna i del 1, ungefär som i Tarantinos Pulp fiction. Del 2 utspelar sig ungefär samtidigt som del 3, men i London. I början får vi följa den unge munken med tystnadslöfte, Kiril, som en kväll hittar en muslimsk tjej, Zamira, på rummet. Hon är tydligen på flykt undan ett gäng kristen milis, orsaken oklar. De pratar inte samma språk, men Kiril låter henne stanna över natten. Redan nästa natt drabbas Kiril av kärleken, eller om det bara var hormonerna, och de blir utslängda från klostret. Samtidigt, i London, försöker bildredaktören Anne (Katrin Cartlidge) förklara för sin man Nick (Jay Villiers, bror till en av filmens producenter, Cat Villiers) att hon förvisso är gravid med hans barn, men att hon vill skiljas. Hon hinner bara berätta den glada nyheten innan en massaker utbryter då en man av jugoslaviskt ursprung återvänder för att hämnas på en annan ex-jugoslav som han nyss kommit i våldsamt slagsmål med. Nick är en av dem som dödas av en förlupen kula. Annes älskare sen gammalt är Alex (Rade Serbedzija), en makedonier som avslutat sitt uppdrag i Bosnien i förtid, skuldtyngd av mordet på en fånge som han fotograferade. Bakgrunden var att han klagat på "för lite action", varpå en milisledare brutalt avrättat en fånge och därpå frågat "Fick du med det?". Det fick han, och bilderna skickades till den tidningsredaktion Anne jobbar på. Alex försöker övertala Anne att följa med honom "hem" till Makedonien för gott redan samma kväll, men hon avböjer. Dessutom ska hon ju träffa sin make senare på kvällen och begära skilsmässa...

Väl nere i Makedonien möts Alex av ett Makedonien som inte alls liknar det Makedonien han lämnade 24 år tidigare, och inte besökt på hela 16 år. Det vilar en tung skräck över invånarna, muslimer och kristna har grupperat sig i olika byar eller olika delar av byarna, och man pratar inte med varandra längre. Det är som den berömda krutdurken som riskerar att explodera när som helst, vilket inte minst åskådliggörs när Alex besöker sin forna tjej Hana, som numera går med huvudduk och passar upp i sin fars hem sen hon blev änka. Hennes unge son hotar skära halsen av Alex bara för att han är "en av dom". När Alex kusin hittas svårt sårad bryter helvetet löst, för vittnen har sett Hanas dotter Zamira fly platsen. Så nu vankas det blodshämnd, och ett mindre uppbåd ger sig av för att döda Zamira. Det är inget snack om att ta henne till polisen för förhör, utan hon ska dö, punkt. Och det är nu Zamira rymmer och hittar klostret där Kiril jobbar i trädgårdslandet, och en äldre munk fäller repliken som inledde filmen: "Det blir snart regn", en mening som givetvis även förebådar nånting betydligt värre än ett stundande åskväder. Över huvud taget är filmen full av finurliga repliker och fiffiga vändningar vad gäller tidsfaktorn. Först nu när jag sett filmen för tredje gången inser jag att mannen som i filmens inledning skymtar förbi i en kista är ingen annan än Alex, nånting jag inte reflekterade över eller ens la märke till de andra två gångerna jag sett den. Och så pågår det hela filmen genom, och ibland kan man faktiskt även beslå den med ologiska "fällor", som när det i slutet dyker upp foton på Zamira och hennes morfar som Alex inte kan ha tagit då han redan var död när Zamira nådde fram till klostret. Jag är dock säker på att regissören gjort detta helt medvetet, kanske för att visa att det finns alternativ, att framtiden blir vad vi gör den till och att den inte alls ligger utstakad. Cirklar är också nånting som i filmen får symbolisera livet, och de återfinns både i bild och som klotter, aldrig helt perfekta.

Regissören i det här fallet heter Milcho Manchevski, född 1959 i Skopje, Makedoniens huvudstad, och som utbildade sig i Edwardsville, Illinois, i USA, och som inspirerades av ett besök his sin moster hemma i Makedonien våren 1991 till att skriva och regissera Innan regnet faller. Inspelningarna gjordes på plats 1993, och filmen visades för första gången vid den gigantiska filmfestivalen i Toronto i Kanada året därpå. Till de 30 priser den erhållit genom åren hör priset för bäste regidebut vid Filmfestivalen i Stockholm (med bland andra Peter Stormare och Mikael Håfström i juryn) 1994 (den nominerades även till Bronsstatyn för bästa film, men Pulp fiction vann, ironiskt nog), liksom Guldbaggen för bästa utländska film två år senare. Den Oscarsnominerades även 1995, bara för att förlora till Brända av solen. Kroaten Rade Serbedzija (f. 1946) har gjort en hel del Hollywoodfilm efter framgångarna med Innan regnet faller, men har även fortsatt filma i det forna Jugoslavien med flera länder, och snart dyker han upp i en liten roll i Batman begins.

Katrin Cartlidge, som slog igenom i Naken 1993, gick från klarhet till klarhet tills hon avled i sjukdom 2002, och i rollen som Zarina ses Labina Mitevska, som faktiskt pluggade på European Film College i Ebeltofte i Danmark i början av 1990-talet. Hon har även varit med i Michael Winterbottoms Välkommen till Sarajevo, men Innan regnet faller var hennes debut. Manchevski har bara gjort en film till, Dust från 2001, och har återgått till sin gamla syssla, att regissera musikvideor hemma i New York. Han har nog gett upp Hollywoodkarriären, då han sparkats från två projekt (Ravenous och Three kings) på grund av "artistiska meningsskiljaktigheter", som det brukar heta.

Som av en slump erkände USA härom dan namnet Makedonien, till Greklands stora besvikelse. Vi andra har väl sagt Makedonien länge, men officiellt har det hetat FYROM (Former Yugoslav Republic of Macedonia), allt på grund av att grekerna anser att Makedonien historiskt är en del av Grekland. Så vadå? "Historiskt" är Grekland en del av det Osmanska Riket, och Skåne en del av Danmark...nä, det är ingen tillfällighet att det alltid är oroligt på Balkan, när folk anordnar marscher för att hylla medeltida segrar på slagfältet (precis som i Nordirland). Men film kan de göra - härom veckan släpptes för övrigt Underground på DVD.