David Lynch gav oss Twin Peaks - världens bästa tv-serie. Ända sedan jag 9-10 år gammal följde Twin Peaks på SVT varje vecka, har jag nog varit såld på David Lynch. Hans verk har en förmåga att få tid och rum att upphöra att existera. Jag tror inte att jag kan påminna mig om någon annan filmskapare som har fått mig att så till helt och fullo bli uppsugen i en films handling - inte bara under tiden den pågår, utan veckor och månader efteråt - såsom till exempel Mulholland Drive och Lost Highway. David Lynch är i min bok en av de allra största filmskaparna - en sann konstnär.

I Lynch senaste verk, Inland Empire, får vi följa skådespelaren Nikki (Laura Dern) som får en stor och viktig roll i ett triangeldrama. Det avslöjas i samband med starten av filminspelningen att det tidigare har gjorts ett försök i Polen att filma manuset, men projektet tvingades då att läggas ned på grund av att huvudrollsinnehavarna blev mördade. Nikki upptäcker snart att hennes eget liv blir intrasslat i filmens handling till den grad att det inte längre går att avgöra vad som är verklighet eller fiktion. Handlingen gör tvära kast i både tid och rum mellan hur Nikki går runt i sitt hem, filminspelningen, olika platser i Kalifornien, olika platser i Polen och en märklig sitcom befolkad med människor i kanindräkter.

Det är inte bara huvudrollsinnehavaren Nikki (spelad av en fantastisk Laura Dern) som har problem med att avgöra vad som är vad, eller vem som är vem. Som tittare är det svårt - eller snarare helt omöjligt - att hitta något som ens påminner om en röd tråd. Med Inland Empire har David Lynch skruvat till märkligheterna ett par varv extra. Där det i Mulholland Drive gick att förstå något sånär vad som föregick, så fattar jag ingenting av Inland Empire. Ingenting. Filmen är ändock fascinerande - även om den inte alls är i nivå med hans bästa verk. Det största problemet med filmen är att det blir allt för abstrakt, då Lynch inte låter handlingen få någon markkänning alls. Lynch kräver med Inland Empire oerhört mycket av sina tittare, han ger oss inga förklaringar eller modeller alls som hjälp - hela filmen blir en enda röra av små pusselbitar utkastade i tomma intet. Med sina 180 minuter blir filmen en intressant resa bestående av olika bisarra - nästintill isolerade - scener. Tyvärr ser jag dock denna film som en återvändsgränd för Lynch.

Jag vill slutligen ifrågasätta användandet av DV-kamera. Det ser verkligen inte bra ut, då det blir alltför kornigt. Jag läste i en intervju någonstans att Lynch verkligen gillar de friheter som ges med att skjuta med en DV-kamera. Det tycks tyvärr alltså som vi får leva med den nya tekniken i hans kommande filmer.