När jag var liten hyrde min pappa och jag många videofilmer tillsammans. När pappa stod för valet hette huvudrollsinnehavaren oftast Burt Reynolds, Steve McQueen eller Roger Moore. Gemensamt med samtliga är att de ofta återfanns bakom en bilratt. Min digra konsumtion av biljaktsfilmer – allt från Nu blåser vi snuten till French connection till Mitt i plåten! – gjorde mig märkligt nog inte till en total rattmuff. Den för mig märkliga motorfordonsfetischen som verkar drabba alltför många av mitt kön har aldrig infekterat mig. Innan jag ser Initial D känner jag att jag behöver ignorera det faktum att jag moraliskt väjer mig för denna filmtyps race-mentalitet som alltför ofta färgar av sig på gemene mans körsätt. Trots detta kan jag ännu finna just biljakter på film sanslöst snygga, speciellt i ovannämnda Hackman-film, Bullitt, Jakten på nollpunkten och självfallet The road warrior.

Initial D är bokstavligt talat ingen biljaktsfilm, utan en biltävlingsfilm. Skillnaden kanske är marginell, men har ändå avsevärd betydelse. Filmen bygger på Shuichi Shigenos manga-serie med samma namn som även inspirerat till kromonani-filmerna The fast and the furious, 2 fast 2 furious och The fast and the furious: Tokyo Drift. Precis som i den tredje filmen i den serien så utspelar sig Initial D i Tokyo – specifikt i bergen omkring månmiljonstaden. Och precis som i de amerikanska filmerna, som kan tänkas ha lagt grunden för att intrigen filmats även på hemmaplan, så är det läckra sportbilar, kaxiga chaufförer, skrikande kjoltyg och våghalsiga omkörningar som gäller. Utan att vara för fördomsfull kan jag redan nu se Slitz-recensenten dregla för fulla muggar. Initial D skulle man kunna tänka säljas ihop med den blaskan.

I huvudrollen syns den sorgsne Takumi (spelad av j-popstjärnan Jay Chou) som arbetar som tofu-bud åt sin försupne pappa (den annars så gedigne Anthony Wong i en somnambul prestation) och därav har lyckats bli en riktig maestro på de bergsvägar han kör. En kväll kör han om en erkänt duktig race-förare på vägen hem och plötsligt sprids ryktet om en ny mästerförare. Till en början är han inte så intresserad av uppståndelsen, men inser snart att han var som ämnad för att tävla på de kurviga vägarna. Resten av filmen är dels fylld av glassiga race-scener i split screen och frysta serietidningsrutor, samt stillsamma pauser emellan tävlingarna där Takumi tafatt försöker vinna sin kärestas hjärta medan hans tarvlige kompis Itsuki (filmens comic-relief) ständigt fuckar upp saker och ting.

Egentligen är inte Initial D en film som saknar intentioner. Andrew Lau och Alan Mak som tidigare regisserade den intressanta Infernal Affairs verkar dock vara totalt blasé inför att engagera sin publik. Race-scenerna, som bör vara filmens nerv, är hafsigt linjära och trista. Den klumpiga klippningen som ihärdigt vill fälla in alla vinklar skapar samma förvirring som vid att iaktta någon annan spela TV-spel. Skådespeleriet är genomgående uselt och klyschigt. Intrigen känns som ett problem inskickat till Bullens brevfilmer. Innan nämnde jag att jag trodde mig behöva ignorera filmens fartgalenskap, men filmen är redan för kass för att jag ska orka bry mig. I en biljaktsfilm är jakten i sig ofta en klimax eller rentav en enskild sekvens som driver på en annars spännande intrig. I en biltävlingsfilm som denna och de amerikanska förlagorna är tävlingarna intrigernas helhet och avsaknaden av någon mer substans blir totalt förödande. Tillhör ni inte Motormännens riksförbund eller dylikt så kan jag sammanfatta mitt omdöme med ett ord: undvik!