Judiska paret Jettel och Walter Reidrich lyckas undkomma nazisternas slutgiltiga lösning genom att emigrera från Tyskland redan innan kriget. Tillsammans med deras femåriga dotter Regina startar de ett nytt liv på en isolerad farm i Kenya. Med hjälp av kocken Owuor och landsmannen Süβkind försöker de anpassa sig till en tillvaro utan sina nära och kära och utan Goethe och Schiller som kulturella ledsagare.

Caroline Links film belönades med en Oscar för bästa utländska film 2003, samt en mängd andra priser på diverse festivaler och har redan några år på nacken nu när Atlantic Film släpper den i Sverige. Det är på många sätt, främst kanske för oss européer, en bakvänd skildring av flyktingskap. Till skillnad från många skildringar av invandrare som försöker anpassa sig inom EU-murarna, så skildrar Link det rakt motsatta i en rik familjs vedermödor att vänja sig vid vattenhämtning vid brunn och bekämpning av gräshoppssvärmar. Men som tur är Ingenstans i Afrika inte enbart en kulturkrocksfilm, utan i huvudsak en komplex äktenskapsskildring.

Det inledande kapitlet fokuserar mest på de nya upptäckterna och att synliggöra de forna förtryckta som mentala översittare. Jettel, som presenteras som något fåfäng genom att ta med finporslinet istället för det viktiga kylskåpet, betraktar omedelbart Owour som sin betjänt. Walter som bott ett tag i Kenya innan Jettels ankomst förargas över hennes beteende, medan hon själv är blind för det hela. Hon vill helst inte ens packa upp porslinet eftersom de snart ska kunna återvända till Tyskland igen. Samtidigt blir utforskandet av det nya landet främst en utflykt för unga Regina. Första omfamnandet av Owour, omhändertagandet av en liten antilopkilling och fötterna som kniper om den heta jorden visar att det är hennes sympatier som kommer bli det känslomässiga navet i berättelsen.

Link skapar vågade scenografier med stora vidsträckta ytor och sparsmakad inramning som närapå får en att förlora intresset. Men det dröjer inte länge innan man inser att bildestetiken förstärker känslan av vilsenhet. Man trampar snett många gånger innan man förstår vilken historia Link vill berätta. När killingen till slut blir uppäten, kriget brakar ut (vilket familjen får nys om via Süβkinds radio) och familjen tvingas lämna farmen, så är det fortfarande oklart. Men när föräldrarna skiljs ifrån varann ett tag och Jettel charmeras av en tysktalande brittisk officer börjar det bli tydligt.

Rikemansparet som innan emigrationen levt ett tryggt inrutat äktenskap, blir genast förbryllade över deras platser i tillvaron. Utan fasta roller och med helt andra plikter än tidigare, blir deras syn på såväl samhället som den intima sfären helt omkastad. Att Jettel flörtar med en annan man är inget som gör avkall på kärleken till hennes make, utan närmast en reflex av att försöka återfå fötterna på jorden. Link låter aldrig kärlekstemat bli konkret, utan det svärmar åt olika håll och gör sinnligheten ännu rikare. Titelns ingenstans är där karaktärerna hamnar efter att vi som åskådare har försökt komma underfund med vart deras äktenskap är på väg. Det är ett intet som i sin oförutsägbarhet är högst hoppingivande. För det och en av filmhistoriens mest filantropiska slutscener förtjänar Caroline Link alla de priser hon belönats med.