I denna film om kriget i Bosnien hamnar en muslimsk patrull en dimmig natt av misstag i ingenmanslandet mellan de egna och de serbiska frontlinjerna. När morgonen kommer blir den helt tillintetgjord av serberna, så när som på en man, vilken lyckas rädda sig i skydd av en övergiven skyttegrav. En stund senare dyker det i denna upp två serbiska soldater på jakt just efter eventuella överlevande. Muslimen dödar den ene av dem och gör den andre till sin fånge.

Det visar sig att de två är fast där de är. Så länge det är ljust riskerar de att dra på sig eldgivning bara de sticker upp huvudet över skyttevärnen, och därtill kommer minfälten runtikring. Den dödade serben kunde hitta genom dem, inte den andre. Efter ett tag visar det sig sedan att en till av de muslimska soldaterna faktiskt överlevt striden, vilket ytterligare komplicerar situationen. Denne ligger nämligen på en mina som kommer att utlösas så fort tyngden av hans kropp avlägsnas från den.

Problemet med soldater från båda sidor fast i ingenmansland leder så småningom till att FN kallas in. Några franska FN-soldater stationerade i närheten åker på eget initiativ till platsen, men redan framkomna får de order från ledningen att återvända. Situationen är för komplicerad för att man ska vilja befatta sig med den. Motvilligt lyder de. Fast på återvägen möter de en kvinnlig krigskorrespondent, spelad av alltid lika utmärkta Katrin Cartlidge, och FN-soldaternas befäl tar hjälp av henne för att åstadkomma ännu en kontraorder, så att de trots allt kan rädda männen i ingenmansland. Pressens makt är som bekant stor.

Ingenmansland är framförallt en film om krigets vansinne och om hur åratal av fiendskap kan förgifta blodet på de stridande, men det är paradoxalt nog också en film med en hel del humor. Må vara att det är humor av det svartaste slag, ibland skrattar man gott mitt i eländet. Därtill är filmen väldigt välgjord på de flesta sätt och vis, inte minst med många fina skådespelarinsatser. Att det ändå inte blir högre betyg beror på att situationen med dessa fiendesoldater i samma skyttegrav är allt för tydligt allegorisk för att engagera mig på djupet. Soldaterna representerar inte sig själva utan en större idé, hur ska man då kunna gripas av deras öde?


Tack till SF för recensionsexemplaret!