Verklighetsbaserade filmer känns ofta lite mer spännande och intressanta än ren fiction. Inga tårar är definitivt inget undantag. Vi får följa fotografen Magnus (spelad av Per Graffman som vuxen, Robert Lindberg som barn) som växer upp med känslomässigt störda föräldrar. Vi får ta del av hans uppväxttid och nutid då han rotar i sitt och föräldrarnas förgångna, samt vara med om föräldrarnas historia från deras första möte till dess att modern fyller sjuttiofem och fadern ligger för döden.

Filmen bygger på regissören Håkan Bjerkings egen barndom och det är ingen solskenshistoria precis. Pappan, extremt väl spelad av Mikael Persbrandt, är en våldsam man med alkoholproblem, vars egen barndom inte heller var någon dans på rosor. Han utsätter pojken Magnus för såväl fysiskt som psykiskt våld istället för att ta itu med sina egna problem och många gånger är det direkt smärtsamt att följa hans hårdhänta och känslokalla framfart.

Modern som ung är spelad av Alexandra Rapaport och som gammal av Basia Frydman – även dessa karaktärer ytterst väl och trovärdigt framställda – föder en dotter som hon motvilligt tvingas att adoptera bort, efter att hon mot sin vilja vägrat bli utsatt för en illegal abort i en skogsglänta. Sedan föder hon Magnus utanför äktenskapet och får därefter ännu en son. Modern kämpar hårt för att hålla ihop familjen, men bryts med tiden ner känslomässigt och är inte stark nog att försvara Magnus från faderns våldsamma utbrott. Istället blir hon svikaren och medbrottslingen, den som står bredvid och låter det hemska ske, den som låser sina känslor inne och slutar reagera på den misshandel och förnedring hennes son tvingas utstå.

Inga tårar växlar väldigt effektfullt mellan nutid och dåtid. Magnus är vuxen då han finner ett foto som gör att han börjar gräva i familjens historia. Han letar reda på den bortadopterade halvsystern från fotografiet och försöker ena samtliga i familjen (bortsett från den döende fadern som han besöker på sjukhuset) för att ta ett familjeporträtt den dag då modern fyller sjuttiofem. Modern känner inte till hans planer och den bortadopterade systern tror att modern är medveten om hennes närvaro, vilket gör att situationen blir både kaotisk och uppslitande för samtliga närvarande. Men filmens främsta styrka ligger i berättelsen som leder fram till dagen för familjeporträttet, snarare än händelserna som utspelas under själva födelsedagen.

Man fascineras av det mod och den styrka som måste ha krävts av Bjerking för att genomföra denna utelämnande och smärtsamma film. Det är minst sagt imponerande. Dessutom gör samtliga skådespelare ett kanonjobb och som tittare tror man verkligen på samtliga inblandade till hundra procent. Här finns ingen sentimentalitet eller känsla av att händelseförloppet viras in i överseendets förmildrande bomull. Istället skär historien som ett upphettat rakblad genom mjukt smör och det går inte att värja sig mot alla de känslor och händelser man som tittare blir utsatt för. Jag kan på rak arm bara påminna mig om två filmer som har haft en liknande känslomässig effekt på mig: nämligen Lee Tamahoris Krigarens själ och Mikael Håfströms Ondskan.

Inga tårar är långt ifrån någon lättsam underhållning som man strötittar på. Filmen berör och påverkar på djupet, den skapar tankar av de mest skilda slag – en del av dem sådana man inte ens vill tänka - och det är omöjligt att inte dras in i handlingen och konfronteras med den dysfunktionella familjen och dess uppslitande historia. Inga tårar hör till de filmer som verkligen säger något om människor och mänskligheten. Den är extremt realistisk, hemsk, våldsam utan att gegga med blod eller dra ut på de inblandades lidande och jag rekommenderar DVD-utgåvan helhjärtat, dock med brasklappen att tittaren bör vara känslomässigt redo för en film av den här karaktären. Åtminstone om den ses tillsammans med andra, för det kommer vara svårt att se den utan att fälla tårar.