En film som får en att ständigt dra paralleller till andra filmer är enligt min mening inte en särskilt originell film. "In too deep" är en sådan. En av allt för många filmer som saknar originalitet.

Jeffrey Cole söker som nyexaminerad polis till undercover-enheten. Han får några enkla uppdrag som han klarar utan problem. Han övertygar sedan sin chef att han som uppvuxen i svarta slumkvarter är mest lämpad till att infiltrera stadens största brottssyndikat. Cole lyckas arbeta sig in i organisationen och allteftersom tiden går så kommer han allt närmare ledaren, som går under det mycket kreativa namnet God. Men samtidigt förändras han som person av det långa och påfrestande arbetet.

Man kan av handlingen ganska lätt uttyda att detta är en film som innehåller få överraskningar. Vi har sett detta många gånger förut. En film som följer standardmallarna. Vi har det vanliga gängspråket och de vanliga händelserna. Huvudpersonen blir kär, huvudpersonen blir arg, folk torteras, folk dör och sedan så slutar allt lyckligt.

Visserligen har man lyckats skildra Coles moraliska dilemma om att behöva svika den person som under lång tid litat på honom relativt väl. Man har även slopat många av de värsta klichéerna och jargongen är inte sådär pinsamt ansträngd som den brukar vara i liknande filmer.

En antydan till riktiga personporträtt görs, mycket tack vare bra skådespelarprestationer av huvudpersonerna Omar Epps och LL Cool J, men samtidigt har vi samma schablonmässiga figurer i birollerna som alltid. Vi har dessutom ett banalt kärleksscenario infogat på ett klumpigt vis som får filmen att tappa tempo och förlora åskådarens intresse.

Detta är i grund och botten exakt samma film som vi sett så många gånger förut. Vill man se mer av en undercover-polis moraliska dilemma och personförändring, se "Donnie Brasco" istället.

Som en liten parentes kan nämnas att blaxploitationdrottningen Pam Grier dyker upp i en biroll som polis.