Steget från brittiska popscenen till en container fylld med flyktingar nånstans på Medelhavet är milsvid. Det är ett tappert och alltjämt viktigt steg som Michael Winterbottom tar. Och i det oundvikliga att jämföra hans 24 Hour Party People med hans senaste Rädda Barnen-krönika, blir tyngden bakom titeln ännu starkare (även om han redan 1997 regisserade krigsdramat Welcome to Sarajevo). Denna film utspelar sig faktiskt i denna värld, till och med inom gränserna för vår europeiska union. Den leder publiken in i det tomrum, den vallgrav, det ingenmansland som den kära fästningen Europa lämnar under sina larvfötter.

Först och främst måste klargöras att det inte är frågan om en dokumentär. Baserad på en av många verkliga händelser, följer Winterbottom de afghanska kusinerna Jamals och Enayatullahs resa från Pakistan till London. Först längs den s k Sidenvägen genom Iran och Turkiet, sedan med båt från Istanbul till Trieste och till sist upp via de franska motorvägarna. En mer korrekt bedömning vore att se In this world som en reportagefilm, där det skulle kunna efterlyda att karaktärerna är fingerade. En sådan kommentar vore överflödig.

Vad In this world gör så smärtsamt tydligt är utanförskapet i huvudkaraktärernas resa. Hur banden med familj och släktingar tvunget väljs bort för vad som kan tänkas vara bättre liv. Hur dessa öden lämnas i händerna på profitlystenheten hos smugglarna. Och framför allt hur Jamal och Enayat reser en så lång sträcka utan att egentligen se något av den genomkorsade miljön. Scenen inuti en rött lastbilsflak då Jamal gör det bästa av situationen och dinglar från taket, får en att fundera kring relativiteten i begreppet frihet.

Mitt i all smärtsamhet och nödvändighet är det dock en del faktorer som sänker betyget. Den knapphänta beröringen av huvudpersonerna gör att man aldrig kommer dem riktigt nära. Eftersom de inte kan kommunicera så mycket med de människor de kommer i kontakt med, får man inte reda på så mycket. Och de få scener där de nattar varandra med roliga historier indikerar mest att Winterbottom under inspelningen har missat att spela in fler sådana intima sekvenser. Följaktligen blir tragiken när den väl dyker upp inte så nattsvart som den i verkligheten skulle vara.

Men likt många andra politiska filmer om vår samtid är Winterbottoms verk en gedigen väckarklocka. Ibland räcker det med att skänka liv och gestaltning åt Amnesty-statistikens siffror för att skapa empati hos en distanserad publik. Och däri räcker bravaden ganska långt. På så sätt kan In this world komma att betyda en hel del för människor som kanske aldrig får chansen att se den.