Regissören Wong Kar-Wai är visserligen verksam i Hongkong, men den som går in i biomörkret med förhoppningen att se en vanlig Hongkong-rulle, blir besviken. Att komma från en snöblaskig vintergata i rusningstid, till Kar-Wai’s stilistiska och långsamma filmunivers, känns nästan surrealistiskt.

In the mood for love utspelar sig på sextiotalet och handlar om en man och en kvinna, som av en slump flyttar in i samma hyreshus på samma dag. Vi får aldrig veta vad de heter i förnamn, utan känner dem endast som Mrs.Chan (Maggie Cheung) och Mr.Chow (Tony Leung). Mrs.Chans make befinner sig ständigt på resande fot och de få gånger han är hemma, skymtar vi bara hans rygg eller hör hans röst. Han förblir ansiktslös genom hela filmen, liksom Mr.Chows hustru. De framstår som livlösa skuggfigurer, men de spelar ändå en viktig roll för huvudpersonerna och deras framtida möte. När det går upp för Mrs.Chan och Mr.Chow att deras äkta hälfter bedrar dem, dras de till varandra som två drunknande. De inleder en platonisk relation, som långsamt och nästan omärkligt, övergår i förälskelse och åtrå.

Trots att handlingen visserligen för filmen framåt, känns tiden nästan upphävd. Mångmiljonstaden Hongkong har förvandlats till en folktom kuliss, där livet, lukterna och ljuden är gömda bakom husfasadernas solkiga väggar. Som en kontrast till de övergivna gatorna lever människorna tätt intill varandra i trånga lägenheter, samtidigt som de verkar ohjälpligt ensamma. När de talar till varandra är det oftast med en ovana och ovilja, som gör dem oförmögna att mötas.

Wong Kar-Wai, tillsammans med fotografen Christopher Doyle, har här skapat en stilistiskt nästan fulländad film och varje scen skulle kunna ses som en tavla, eller ännu mer sannolikt, som en stillbild i ett modereportage i Elle eller Vogue. Michael Galassos musik, tillsammans med Maggie Cheungs fantastiska klänningar och sättet hon rör sig i slow motion med vickande höfter och bakåtdragna axlar, för tankarna till modevärldens cat walks och tillsammans med den sextiotalstrogna dekoren känns det ibland mer som en välgjord reklamfilm, än ett relationsdrama från ett Hongkong i omvälvning. Men trots denna välputsade och retro-trendiga yta, lyckas Kar-Wai och hans skådespelare berätta en trovärdig historia. De vackra bilderna och miljöerna tillåter oss att vila ögonen och gör det långsamma berättartempot uthärdligt, nästan njutbart.

Skådespelarna har ett tufft jobb med att förmedla rollfigurernas desperation och ensamhet, med bara ett fåtal repliker. Istället för att använda ord, uttrycker de sig med ögonen, med läpparna, med händerna, och det gör de bra. De får också hjälp av de övergivna gatorna, tysta arbetsplatser och en ödslighet i hela scenografin som förstärker känslan av desperation och klaustrofobi. Stora klockor talar om för dem, och oss, att tiden går, men den känns inte. De går mellan sina jobb och sina lägenheter. De träffas under tystnad. Allt förändras, men ändå verkar allt vara sig likt.

In the mood för love är en vemodig och rörande historia, där tittaren själv får fylla i tomrummen och försöka besvara frågeställningarna. Den handlar om ensamhet och kärlekslöshet, ämnen som ju verkar vara tidlösa problem. Filmen råkar utspela sig i Hongkong på sextiotalet, men det kunde lika gärna ha varit en annan stad, ett annat decennium.

För några kan det långsamma tempot säkert uppfattas som frustrerande och handlingslösheten verka meningslös, men för den som tar sig tid att njuta av filmens skönhet och den lågmälda kärlekssagan, vågar jag utlova en stor filmupplevelse. In the mood for love är en av de få filmer man kan ta med sig hem och spendera tid tillsammans med i flera dagar.

När jag kommer ut från biografen är det kallt och mörkt, men inspirerad av Kar-Wai’s poetiska blick kan jag plötsligt uppskatta de ödsliga vintergatorna och fantisera om de livsöden som döljer sig bakom husfasaderna.