Det börjar bra. En hänsynslös seriepyroman härjar i södra Kalifornien; en man som sätter eld på butiker och hela bostadsområden, och vars bränder kräver dödsoffer. John Orr, spelad av en här ganska gubbig Ray Liotta, är utredaren som gör sitt bästa för att stoppa honom. En slags variation på det ständigt lika populära seriemördartemat alltså, vilken är klart funktionell och lagom originell. Som får en liten twist då man börjar misstänka att pyromanen är en brandman, eftersom många av bränderna har anlagts i närheten av ställen där brandmän hållit möte. Och det faktum att filmen är verklighetsbaserad gör den förstås inte mindre intressant. Så att regissören Sigel är lite väl förtjust i små digitala bildmanipulationer som kanske är snygga i sig men som inget tillför och som man därför klarat sig bäst utan, det är jag benägen att helt förlåta. Att Liotta tyvärr gör en ganska så medioker skådespelarinsats är då möjligen ett större problem, om än inget man inte kan stå ut med.

Fast som så ofta, så ofta håller det inte hela vägen. Sigel tycks liksom tappa greppet någonstans mot slutet och återfår det sedan aldrig. Vad som i grund och botten är en riktigt fascinerande historia om en människa besatt av ett direkt sjukligt självhävdelsebehov slarvas därigenom bort. Min känsla då jag slår av videon är att jag mycket hellre än detta spenderat min tid på en rak dokumentär om den bakomliggande verkligheten.


Tack till SF för recensionsexemplaret!