Immortel (ad vitam) - Odödlig (vid liv) får jag det till. En film i stil med omtalade Casshern och kommande Hollywoodspektaklet Sky Captain and the world of tomorrow, med bakgrunden digitalt formatterad in i filmen i efterhand. Enki Bilal, vars seriealbum jag med fördel läste på den tiden Horst Schröder gav ut dem i albumform eller i seriemagasinen Tung Metall och/eller Epix, gör här sin tredje långfilm på 15 år, men det är första gången jag ser nåt av hans verk. Undantaget då Michael Manns andra film The Keep - Satans borg från 1983, där Bilal stod för illustrationerna som låg som bakgrund till designen av Hin Håle, eller vem det nu var där nere under jord.

Immortal är en besynnerlig historia som utspelar sig på jorden i en snar framtd, liksom de album han gjorde - gärna tillsammans med Pierre Christin, som även var med och skrev manus till Bilals första film, Bunker Palace Hôtel, 1989. Vi befinner oss på Manhattan 2095. Central Park befinner sig i ständig vinter, oavsett årstiderna. Ovan stan svävar (det svävar alltid nåt i Bilals album...) en pyramid i vilken tre egyptiska gudar huserar. Den nyväckte Horus, himlaguden och jordens skapare, har sju dagar på sig att besöka jorden och kolla läget. Nere i stan arresteras den blåhåriga skönheten Jill (spelad av fransyskan Linda Hardy - Frk. Frankrike 1992 - men rösten är en annans) och erbjuds därefter att delta i Elma Turners (Charlotte Rampling) illegala experiment. Över huvud taget tycks människorna vara medicinskt, och/eller genetiskt modifierade och det mot sin vilja. Lite här och var lyser tillfälliga protestskyltar upp himlen, men strax skjuts de ner. Om det är polis eller Elaka Storföretaget Eugenics folk som utför detta är jag osäker på. Ibland tycks polisen gå Eugenics ärenden och vice versa, och vi har även en korumperad (och därmed fet...) senator med en vacker kvinna (älskarinna?) vid sin sida.

En dag trillar den forne rebellen Nikopol ner från sitt fängelse sen nästan 30 år, vilket också svävar där uppe ovan broarna. Han mister halva benet med räddas till livet av Horus, som behöver en människokropp att ta i besittning. Dem han provat fungerar inte då de manipulerats med medicinskt, men Nikopols upptinade kropp går bra. Horus, som själv en gång dömdes till döden som rebell, trivs rätt bra med Nikopols kropp, och denne klagar allt mer sällan sen de börjar turas om att ha intensivt sex med Jill, som för övrigt gillar rått kött med vispgrädde. Detta sköljer hon ner med Tarkovskaya vodka. Hennes blå tårar matchar hennes hårfärg, och besitter nån märklig kraft. Emellanåt jagas de av en konstgjord "dyak" (de riktiga är ju utdöda...), en lejd mördare som mest liknar en blandning av en jättebläckfisk och en hammarhaj. Fast röd. Verkliga skådespelare (bland dem även Jean-Louis Trintignant) blandas med datoranimerade figurer, och verkliga bakgrunder varvas med digitala diton, oftast med lyckat resultat.

Men historien sen. Vad handlar den om...egentligen? Eller är det vi ser också hela innehållet? Det är ju ingen lättsmält historia Bilal och medförfattaren Serge Lehmann serverar, man tar knappast till sig den vid en första titt. Men även efter ett par tittar är jag lika undrande, och det tar emot att erkänna det, men jag kan inte se den eventuella undertexten här, mer än den gamla vanliga om storföretagen som styr våra liv, och vilken grå och trist jävla framtid vi går till mötes (tänk Blade runner). Visst, det är ju snyggt så, men nog kunde man väl förvänta sig lite mer av en science fiction-film anno 2004? För snygg är filmen - inte tu tal om den saken, med utsökt grafik, animation, foto och musik - men det var ju Final fantasy också...