Imaginary heroes kretsar kring den utåt sett normala familjen Travis, vars fasad rämnar totalt då den äldre brodern Matt, stjärnatlet och ortens hjälte, begår självmord. Kvar finns den lågmälda och tillbakadragna lillebrodern Tim (spelad av Emile Hirsch, som senast sågs i Lords of Dogtown), färgad av ett liv i storebroderns skugga, den ungdomliga och lätt neurotiska modern Sandy (Sigourney Weaver i högform!), den bittra och i största allmänhet osympatiska fadern Ben (Jeff Daniels) samt systern Penny som studerar på universitet och endast hälsar på under loven.

Dysfunktionella familjer på ruinens brant verkar vara ett återkommande tema i amerikansk independent-film, som strävar efter att ta upp ämnen som kanske inte alltid får så mycket utrymme i ett ofta moraliserande USA. Långfilmsdebuterande Dan Harris ligger någonstans i gränslandet mellan Zach Braffs humoristiska betraktelser och Todd Solondz svärta när han tar sig an denna berättelse om förlust, utanförskap och ensamhet. Det långt ifrån hjärtvärmande temat till trots är faktiskt Imaginary heroes en film som gör mig glad i större utsträckning än ledsen. Den är full av replikskiften och tragikomiska detaljer som gör att man skrockar nöjt för sig själv. Konstigt nog är det antagligen detta som är filmens största brist. Harris lyckas aldrig få samma skärpa i de helt och hållet tragiska scenerna som i de humoristiska. Så fort det blir riktigt allvar försvinner fokuset och fingertoppskänslan vilket leder till att man som åskådare inte riktigt kan känna eller förstå den djupa smärta som karaktärerna lider av. Ibland blir det rentav krystat, och filmen som helhet blir en ojämn historia. Vilket är väldigt synd. För jag vill verkligen tycka om den här filmen, den har rätt förutsättningar för att bli väldigt intressant. Debutregissörer verkar tyvärr ofta ha stora problem med att begränsa sig i sina berättelser, som om de i smyg oroar sig för att bara få göra en enda film och därför tar i så de spricker. Imaginary heroes är inget undantag. Det finns så mycket idéer och sidospår att hälften vore nog. Dessutom känns slutet, med en onödig twist och påklistrad vemodighet, inte alls passande.

Trots sina brister är Imaginary Heroes inte alls en dålig film. Det finns gott om både hjärtvärmande, tragiska, till och med briljanta stunder. Dan Harris har lyckats skapa en imponerande förstafilm med vackert bildspråk, passande stämning och mycket goda skådespelarinsatser. Bryan Singer såg manuset till Imaginary Heroes och blev så pass imponerad att han lät Harris vara med och skriva manuset till X-men 2. Harris är defentivit en begåvad manusförfattare/regissör som troligtvis går en ljus framtid till mötes. Jag hoppas att han tills nästa gång lyckas hålla ihop sina historier och göra en mindre spretig film, för Imaginary heroes är bra, men den kunde varit så mycket bättre.