John Turturro är en av dessa amerikanska skådespelare som trots stor begåvning aldrig fått något riktigt genombrott. Kanske för att han helt enkelt inte ser tillräckligt bra eller sympatisk ut. Vi som sett honom i bröderna Coens "Barton Fink" kan dock inte glömma honom i första taget. I den rollen kom han verkligen till sin rätt och jag har svårt att tänka mig någon annan skådespelare som passat ens hälften så bra. Men han är inte bara skådespelare utan även regissör. Detta är hans andra film.

Illuminata utspelar sig i teatermiljö i förra sekelskiftets USA. I filmens början är det snart dags för stor premiär på den italienska teatern. Vissa av skådespelarna kämpar ännu med sina repliker medan stadens främsta teaterstjärna Celimene (Susan Sarandon) anländer för att ta plats i publiken, och kort därefter även den inflytelserike kritikern Bevalaqua (Christopher Walken). Men bara några minuter in på pjäsen kollapsar den manlige huvudrollsinnehavaren Piero och författaren Tuccio (Turturro själv) gör en kupp. Han berättar för publiken att Piero har dött på scenen, att föreställningen därför inte kan fortsätta, men att han själv har en ny pjäs redo för premiär, att skådespelarna till denna finns på plats... Kanske publiken vill se den istället? De har ju trots allt kommit för att bli underhållna, inte för att åter vända hem efter bara några minuter.

Filmen handlar sedan om Tuccios, hans kvinna Rachels och deras vänners kamp för att trots en nedlåtande recension från den spydige Bevalaqua ge denna pjäs en andra chans. Ett kammarspel om kärlek och otrohet vars handling snart visar sig till förväxling lik verkligheten på den lilla teatern. Denna sjuder nämligen av små godmodiga intriger och kärleksaffärer. Och för all del handlar filmen också om teaterns väsen och livet som teater, men det är inget man behöver bry sig om ifall man inte vill. Det går alldeles utmärkt att se den bara för romantiken eller humorn. Det finns gott om bådadera.

Inspiration, på gränsen till plagiat, kan anas från Fellini och annan italiensk film, men kanske framförallt från vår egen Ingmar Bergman. Det är lätt att hitta beröringspunkter med hans "Fanny och Alexander", inte bara därigenom att båda filmerna handlar om teatermänniskor vid förra sekelskiftet.

En del mindre tillkortakommanden går dock inte att bortse ifrån, för ibland blir det lite svårt att hänga med i handlingen, och dialogen skulle nog ha vunnit på ytterligare bearbetning (även om den bitvis är lysande). Inte heller är jag helt nöjd med Susan Sarandons medverkan. Inte för att hon på något sätt är dålig, men i vissa situationer tycks det mig att en stor stjärna inte kan undgå att vara sig själv mer än sin roll. Vad som gör det så och om det bara är min subjektiva känsla eller ett intryck som delas av många vet jag inte. Den andra stjärnan i filmen, Christopher Walken, tycker jag dock är bra i den för honom udda rollen som homosexuell teaterkritiker. Och överlag gör skådespelarna mycket bra ifrån sig. Dessutom är detta en film som är vacker utöver det vanliga. Både scenografin och Harris Savides känsliga foto imponerar.

Illuminata är en film som gör mig på gott humör och som jag redan känner för att se om. En riktig pärla i det annars ganska så torftiga direkt till video-utbudet.