Kenji Watanabe (Takashi Shimura från Revolvern) är en typisk, japansk löneslav, en man i statlig tjänst som ser som sin främsta uppgift här i tillvaron att försvara sin "tron", sin plats som avdelningschef på socialkontoret. Han bor ensam med sin son, som han i princip tappat kontakten med, och sonhustrun.

En dag får han sin dödsdom; han har magcancer och kanske ett halvår kvar att leva. Förkrossad tar han sin tillflykt till närmsta bar och dricker alkohol för första gången i sitt liv. Det är också första gången på nästan 30 år som han uteblir från jobbet, och spekulationerna är redan i full gång på kontoret. På krogen träffar han en författare som förbarmar sig över Watanabe och drar iväg honom på en barrunda han sent skulle glömt om han nu inte dött i cancer. I en härligt frodig scen, nästan helt dialogfri, följer vi de nyfunna vännerna i bar efter bar, i en spelhall, på en danslokal och så vidare. Han smäller det mesta av sina sparpengar på en enda natt, men är lika nedstämd efteråt. Av en slump träffar han en frispråkig flicka som just sagt upp sig från kontoret för att där var så tråkigt, och han avundas hennes livsglädje.

Watanabe inser alltmer att han aldrig levt sitt liv fullt ut, och att det nu är för sent. Men så kommer han ihåg en grupp kvinnor från slummen i Tokyo som klagade på avloppsvatten som rinner över en gata. De ville att man skulle komma till rätta med detta och sen bygga en park åt barnen där, men blev bara hänvisade till än den ena, än den andra avdelningen i stadshuset. Watanabe fattar ett beslut. Han ska se till att barnen och kvinorna får den park de så hett önskar sig innan han dör, kosta vad det kosta vill. Han förödmjukar sig hos diverse chefer i sin kampanj, och drar sig inte för att till och med be borgmästaren tänka över sitt första beslut, att låta det hela bero. Nånting oerhört i Japan, där man aldrig ifrågsätter chefen. Watanabe hinner i alla fall lära sig att den största glädjen är att kunna vara andra till glädje, innan han slutligen faller offer för cancern, symboliskt nog i parken.

Vid hans begravning diskuterar hans kollegor Watanabe och parken, och ju mer de fyllnar till på varm saké, desto mer kommer de till insikt om att det nog är han ändå som ska ha hela äran av att parken byggts, och att det inte alls var ett lagarbete som borgmästaren tidigare hade sagt till de frågande journalister som blivit tipsade av kvinnorna från slummen.

Den kutryggige Watanabe ser ut som en ledsen, gammal blodhund, och hela filmen bärs upp av Shimuras prestation i huvudrollen. Detta är Akira Kurosaws bästa film!

Fotnot: filmen ingår i Akira Kurosawa Box 3.