Igby är en skitstövel från övre medelklass och övre Manhattan som lyckas blir utslängd från varenda skola längs östkusten som hans allt desperatare mor (Susan Sarandon) placerar honom i. Hans schizofrena farsa (Bill Pullman) sitter på dårhuset, medan hans självupptagna morsa mest bekymrar sig över hur folk nu ska uppfatta henne.

I tillbakablickar bjuds vi utdrag ur Igbys dysfunktionella familjs liv, där den depressivt lagde fadern ständigt  hånas av sin pillertrillande hustru. Den ende som Igby tycks ha ett vettigt förhållande till är hans rika gudfar, D.H. Banes (Jeff Goldblum), som stöttar Igby ekonomiskt när det börjar kärva, och som har ett gott öga till pojken utan att vi egentligen får veta varför förrän i slutet av denna film, vars historia påminner inte så lite om klassiska romanen Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Men där denne beskriver en ung pojke på rymmen under några dagar i New York med värme, humor och ironi, är Igby goes down dess raka motsats. Igby är varken smart eller ironisk, bara otrevlig och sarkastisk, nånting som dock kunde uppvägts av en träff- och stilsäker skådespelare som hittat rätt tonläge och räddat filmen. I stället får vi dras med yngre brodern till Macaulay Culkin från Ensam hemma-filmerna, Kieran, och han är rakt igenom usel som skådespelare, åtminstone i denna film.

Kieran Culkin spottar maskinmässigt ur sig sina långsökta repliker och självgoda kommentarer med pubertetshes röst, och jag kan inte med bästa vilja i världen förstå det beröm han fick för denna "prestation". Igbys likgiltighet, egoism och rent allmänna "skiter-väl-jag-i-attityd" gör honom till ovän med de flesta han möter. Däremot har han en jävla flax med brudarna, fem-tio år äldre än han själv och riktiga kalaspinglor vars intresse för Igby saknar all verklighetsförankring. Hans förhållanden med Amanda Peets knarkande Mimi och den cyniska Sookie (Claire Danes) är så långt ifrån trovärdiga man bara kan komma, liksom hela denna historia. Debuterande Burr Steers, brorson till Gore Vidal som har en liten roll i filmen, är inte bara inspirerad (fast denna "inspiration" märker man inte så mycket av...) av Räddaren i nöden, utan också av sin berömde fars filmer, liksom av kollegan Whit Stillmans småtråkiga betraktelser från New York, Metropolitan (1990) och The last days of disco (1998), av vilka han själv hade en mindre roll i den sistnämnda innan han sadlade om och blev manusförfattare och regissör (han var med och skrev manus till Hur man blir av med en kille på 10 dagar i fjol). Man kan inte undgå att fundera över om den egotrippade Igby inte är ett extrakt av Steers själv.

Fotnot: Rory Culkin (f. 1989) spelar Kieran (f. 1982) som liten. Kieran själv brukade spela storebror Macaulay (f. 1980) som liten (eller agera hans lillebror) på 1990-talet...