En mörk regnig natt tvingas tio personer, oberoende av varandra, söka skydd i ett motell längs landsvägen på grund av att vägen blivit översvämmad åt bägge håll. En av personerna blir alldeles i början av filmen överkörd, och aktiviteten är därför hög för att försöka få tag på en fungerande telefon, eller finna en väg därifrån för att komma till ett sjukhus. Vilket naturligtvis visar sig vara omöjligt, de är fast. Snart dras deras uppmärksamhet åt ett annat håll på grund av att en av kvinnornas huvud dyker upp i en torktumlare, mördad så klart. Kort därefter blir ännu en av de tio mördad, och det går upp för samtliga att det handlar om en seriemördare som betar av dem en efter en, då de finner dörrnycklar vid kropparna med siffrorna 10, 9, 8 etcetera - och det är inte deras rumsnycklar…

Regissören James Mangold är mannen som regisserade Sylvester Stallone (vilket gav Stallone kritikernas lovord samtidigt som filmen nästan punkterade hans karriär) i den stjärnspäckade och välspelade, dock något överskattade, Copland 1997. Två år senare stod han för regin i Stulna år (Girl, interrupted), vilken gav Angelina Jolie en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin fantastiska rollprestation. Filmen i sig är bra, med stämningsfulla scener och musik från det 1960-tal som filmen utspelar sig på, även om den känns som en Gökboet light. Därefter kom Kate & Leopold, en romantisk komedi med Meg Ryan vilken jag valt att inte se, kommentarer överflödiga. Inför Identity hade jag inga speciella förväntningar, visste inte mycket om filmen alls, och Mangold rör sig för mig inte i den kategori av regissörer vars filmer man verkligen längtar efter, även om hans filmer må vara välgjorda och välspelade.

Identity är också den på alla sätt en välgjord film, det är inte mycket att orda om. Hela rollistan består i princip av välmeriterade skådespelare som samtliga gör sitt jobb utan några skavanker, John Cusack som rådig klippa, Ray Liotta som nervig hårding och Amanda Peet (en sexigare och käckare version av trista Julia Roberts) som uppkäftig babe, med flera. Själva miljön med regnigt, blåsigt mörker gör det ju självklart som upplagt för scener där man inte riktigt ser vad som skymtar förbi, eller hör vad som prasslar i bakgrunden - stämningsfullt med andra ord. Mystiken kring vad som händer och vem mördaren är skapar tillsammans med filmens miljöer en tät thriller som aldrig får en att tappa intresset, vilket är en bedrift bara i sig. Detta, i kombination med att manuset (av Michael Cooney, vars tidigare arbete inte får en att höja på ögonbrynen direkt) innehåller flera vändningar och överraskningar, gör filmen till en thriller som lätt höjer sig en bra bit över snittet av halvdassiga dussinthrillers med avdankade skådisar, sådana som det släpps minst två, tre stycken av direkt-på-video varje vecka.

Det enda direkta förbehåll jag har är att alla dessa ständiga vändningar och överraskningar i manusen i dagens filmer, ni vet sådana som ska vända allt på ända och få ens haka att trilla ner i knäna, inte känns så speciellt överraskande längre. Även om jag aldrig lyckades lista ut vem mördaren var, eller förutsåg vad som skulle hända, så kändes helheten aningen överarbetad. Identity är kanske inte en film jag skulle gå och se på bio, men jag skulle definitivt hyra den om jag var sugen på en bra thriller en kväll.