Mer eller mindre datoranimerade filmer tycks det bara komma fler och fler av, men tyvärr brukar det ju vara så att betydligt mer omsorg lagts ner på det tekniska än på handlingen. Här har ni ett undantag.

Filmen utspelar sig för många tusen år sedan, i skuggan av en annalkande istid. Den enstörige mammuten Manfred räddar här livet på den storkäftade sengångaren Sid som därefter mot hans vilja slår följe med honom. Lite senare tar de två hand om en människobaby som kommit ifrån sin stam efter att denna attackerats av de sabeltandade tigrarna. Och kort efter att de två blivit tre blir de också fyra, då en av dessa tigrar, Diego, ansluter sig. Diego lovar att föra dem till människorna så att babyn kan återlämnas men planerar i själva verket att stjäla babyn och föra den till ledartigern.

Så långt låter det förstås som vilken Disneyfilm som helst, men jag lovar att detta är bra mycket bättre än det mesta Disney presterat under senare år. (Inte bara för att man här slipper fåniga sångnummer.) Och om filmen framförallt vänder sig till barnen är det helt klart att dess skapare även tänkt på den vuxna publiken. Spänningsmomenten funkar mestadels utmärkt också för oss över tolv och en del av skämten hör knappast hemma i en renodlad barnfilm. Fast vad som framförallt gör filmen sevärd för den vuxne är animationerna. Gjorda med en egen stil och stor teknisk skicklighet är de en ren njutning för ögat.

Ice Age är den perfekta filmen för hela familjen. Men ett gott val även om du är en ensamstående trettioåring.


Tack till SF för recensionsexemplaret!