1978 gjorde Meir Zarchi Day of the woman, som senare bytte titel till I spit on your grave (som egentligen är en fransk film från 1959). Temat är detsamma som i Death Weekend (1973), alltså en våldtagen kvinna som hämnas. I det här fallet är det Camille Keaton, systerdotterdotter (eller brorsondotter, eller…) till stumfilmsstjärnan Buster Keaton (och därmed även släkt med Diane Keaton).

Hon hade en kort, sporadisk filmkarriär, som mest bestod i mindre roller i billiga produktioner, samt flera italienska gialli, som What have they done to Solange? (1972). Men här har hon huvudrollen, vilket kanske berodde på att hon var gift med regissören...hon spelar i alla fall Jennifer, en ung författarinna som åker ut på bonnvischan i Connecticut, och där installerar sig i ett avsides beläget hus vid en sjö, där hon tänker skriva färdigt sin roman.

Snart dyker dock de fyras gäng upp, inklusive byfånen som levererade matvaror till henne. De våldtar henne alla fyra, på allt mer brutala vis. Hon misshandlas hela tiden, och överges till sist, blodig och medvetslös, inne i huset. Byfånen instrueras av de andra att döda henne med en kniv, men han kan inte förmå sig att göra det, utan doppar den i blod och visar de andra. Som uppenbarligen är mycket lättlurade.

Nu har filmen pågått i 50 minuter, det vill säga över halva filmen (i den oklippta versionen, den klippta är kortad med 7-10 minuter), och är man ovan vid denna typ av film, kan den nog vara en pärs att genomlida, som Lilja 4-ever upphöjt till fyra. Vi andra sitter och väntar på att hon ska komma igång med sin hämnd.

Camille Keaton visar ibland upp ett lika blankt och nollställt ansikte som sin mer berömda släkting, och ibland trular hon lika surt med munnen som René Zellweger. Det går två veckor, där hon samlar tankar och krafter. Ologiskt nog stannar hon kvar i huset, som delvis varit skådeplatsen för de saker hon utsatts för. När de fyra svinpälsarna börjar oroa sig över att de inget hört i media, beger sig två av dessa ut till hennes hus för kontroll. Hon har turen att se detta på håll, och klarar sig helskinnad.

Nu beger hon sig till kyrkan, där hon biktar sig, och nu bara vet vi att det kommer att hända grejor. Hon börjar med att beställa nya matvaror av byfånen, som livrädd beger sig ut till huset vid sjön och är beredd att göra det han missade förra gången. Han tar således med sig en kniv. Väl där ute välkomnar Jennifer honom dock, och de ligger snart och har det mysigt i gräset. Plötsligt lägger hon en snara runt hans hals, varefter hon hivar upp honom i trädet och stryper honom. Sen åker han i sjön.

Nummer två lockar hon till sig i sin bil på macken där han jobbar. Hon bjuder in honom på ett varmt bad, och börjar massera honom på ett visst ställe, innan hon tvärt skär av lemmen. De andra två dödar hon med en yxa, respektive en utombordare.


Denna film gick att hyra oklippt för 20 år sen, sen försvann den med alla de andra lågbudgetrysarna när den nya lagen om förhandsgranskning av ”videogram” infördes. Jag tyckte inte filmen var speciellt märkvärdig då, tycker inte det idag heller. Den är varken speciellt bra eller särskilt dålig. Den är alls inte så utstuderat våldsam rent grafiskt, utan det är mer antydningar, eller så skyms vi av det som händer. Men sex i kombination med våld har alltid stått högst upp på Statens Biografbyrås agenda.

Lilja 4-ever var mer obehaglig, eftersom den är så trovärdig (bygger ju delvis på ett autentiskt fall) och äkta, medan I spit… är en typisk produkt, kopierad på Death Weekend och inte ett debattinlägg, utan en typisk exploateringsfilm. 1993 gjordes en sorts uppföljare, åter med Keaton i huvudrollen, Savage vengeance, som blev Keatons sista film.