Narkomaners liv har en tendens att gestaltas likartad på film. Att människor inte orkar med samhällets krav och flyr verkligheten med hjälp av knark verkar vara ett alltför känsligt och svårt ämne för att filmskapare ska våga gå utanför upptrampade banor. Filmerna går lätt över i fyrkantiga moralkakor eller becksvarta helvetesvandringar. Sociala förhållanden får stå tillbaka för individuella öden. Den enda film som jag på rak arm kan säga har haft en annan infallsvinkel är Danny Boyles Trainspotting. Mycket riktigt blev han snabbt anklagad för att romantisera drogmissbruk. Det lär inte I skuggan av värmen bli. Filmen handlar om narkomanen Eva. Trots sitt heroinberoende jobbar hon som väktare i Stockholm. Missbruket döljer hon genom att injicera enligt ett fast schema. Därför patrullerar hon helst ensam med sin hund och låter ingen komma henne inpå livet. Saker och ting förändras när hon träffar polisen Erik under ett kvällspass. De blir förälskade och inleder ett förhållande. Suget efter heroin försvinner emellertid inte och Eva saknar kraft att berätta för Erik om sitt liv.

I skuggan av värmen är en filmatisering av Lotta Thells självbiografiska roman med samma namn. Det är inte konstigt att man velat göra film av berättelsen som har ett fängslande material. Manusförfattaren Karin Arrhenius har ändrat slutet, skalat bort en hel del och i stället renodlat kärlekshistorien. På många sätt är det rätt tänkt och ambitionen var säkerligen att ge ett annorlunda porträtt av en narkoman, men den färdiga filmen haltar betänkligt. I skuggan av värmen vill vara en gripande kärlekshistoria, men av någon outgrundlig anledning fyller debuterande regissören Beata Gårdeler ut handlingen med substanslösa kärleksscener från en simhall mitt i natten. Dessa vackra bilder återkommer, utan att på något sätt fördjupa känslorna eller föra historien framåt. Det är ren kitsch med andra ord. Att fotografen Gösta Reiland har meriter från reklamvärlden förvånar inte. Annars kännetecknas filmen av mycket närbilder som ska framhäva skådespelarnas känslor.

Huvudrollerna spelas av Malin Crépin och Joel Kinnaman. Hon har redan pekats ut som blivande storstjärna och har här sin första bärande roll. Redan första scenen med henne, när hon dunkar huvudet i väggen för att klara abstinensen, talar om vad vi har att vänta oss. Filmen igenom granskar kameran närgånget hennes känsloväxlingar. Det blir mycket skrik och gråt och en och annan spya. Däremot uppstår ingen spänning mellan kärleksparet. Det är i det närmaste ofrånkomligt att Joel Kinnamans karaktär hamnar i skuggan av Malin Crépins, men när man dessutom gör Erik till en mes som inte fattar någonting blir obalansen större än vad filmen tål. I det läget längtar man definitivt efter Gunvald Larsson. Som debutfilm får I skuggan av värmen godkänt. Det är möjligt att mina förväntningar var alltför höga, men filmen är en stor besvikelse.