Framtiden är för denna gång år 2035. Människor lever integrerade med robotar som sköter tvätten, disken, barnavaktandet, matlagningen och alla andra sysslor som vi är för stressade att ha tid med. Alltså i linje med vad ordet robot ursprungligen betyder – nämligen arbetare. För att undvika att den artificiella intelligensen tar egna initiativ à la HAL i År 2001, så har de från konstruktionen tre grundlagar inympade i sina kretsar – 1) de får inte skada eller låta en människa skadas, 2) de måste lyda en mänsklig order (om det inte innebär ett brott mot första lagen) och 3) de måste försvara sin egna existens (såvida det inte bryter mot de första två lagarna). En dag hittas uppfinnaren bakom robotteknologin och de tre lagarna – inte Isaac Asimov, utan en viss dr. Alfred Lanning (James Cromwell) – död i foajén till den massiva skyskrapa där robotarna tillverkas. Till synes ett självmord, men när den robofobiska polisen Spooner (Will Smith) börjar utreda det hela verkar det finnas mer under ytan i chipspoolen.

Alex Proyas har redan gjort en lyckad sci-fi-thriller, vid namn Dark City (1998), där huvudpersonen kämpar med att finna hemligheten bakom den mörka staden han inte klarar av att lämna. Känslan av isolering kvarstår i I, Robot där Spooner verkar vara den enda i världen som ifrågasätter den nya teknologin och vidhåller vid ett polis-existentiellt faktum: lagar är till för att brytas. Som alla klassiska filmsnutar blir han tvungen att tänja på lagarna, ignorera chefens befäl och gå sina egna vägar för att lösa mordgåtan.

Proyas film har Isaac Asimovs böcker från 50-talet som inspirationskälla, men är budgeten mer trogen och utvecklar historien från det existensteoretiska till det digitalexalterade. Det är alltså inte frågan om någon litteraturtrogen adaption om robotarnas bekymmer att tolka sin juridiska navelsträng, utan en lek med helt andra ettor och nollor – det vill säga producenternas checkkonton. Som sådan är Proyas framtidsskildring begränsad, men ändock underhållande. För den som tål Will Smith, det vill säga. Han gör som vanligt en snabbkäftad hjälte, men lyckas i mitt tycke hålla sig någorlunda på jorden i jämförelse med fjolårets Bad Boys-äventyr. I en sorts hyllning till 90-talets popkultur (Converse och Stevie Wonder), så blir han en nytolkning på Peter Falks deckare Columbo, fast med lagom dos Matrix-kampsportsteknik i slow-motion för att han rimligen ska kunna bjuda de galna robotarna på motstånd. För att det finns fog för hans misstankar om kaputta kretskort är väl inte överraskande för någon.

Dialogen mellan mänsklig och artificiell intelligens, eller bristen på den, kan ofta vara hett stoff på filmduken – bland annat i ovannämnda Kubrick-film, Ridley Scotts Alien och Blade Runner eller Terminator-serien – men är i Proyas film sekundärt. Roboten Sonnys (Alan Tudyk i Gollum-förklädnad) självanalys kunde vara väl värd att ta upp i en mer seriös Asimov-ram, men blir mer av en A.I. for Dummies. Alla gåtor och mysterier blir självfallet lösta på ett lättfattligt vis inom filmens sjukvart, vilket borde få varje sci/fi-fantast att spy galla över den. Men så är det heller inte en film som gör anspråk att närma sig Asimov på djupet. Även när robotarna börjar anamma mänsklighet på bekostnad av människornas innerlighet, så uppstår det icke någon större dynamik i dramat. Istället är det ett lagom spännande matinéäventyr som på sina hörn smyger in en viss evolutionskritik – robotarna kan ju inte i sina lagar tolka om de ska sympatisera med den miljöförstörande människans välbefinnande på kort eller på lång sikt. Men såklart kommer Will Smith och räddar den konsumerande människans friheter. Såklart han vill att ni ska köpa en biljett.