Susannah Grant är en manusförfattare som skådespelerskorna i Hollywood måste älska. Hon är förmodligen den enda som skriver manus med intressanta kvinnor i fokus. Som I hennes skor, baserat på romanen med samma namn som kretsar kring två systrar; dels den ansvarsfulla Rose, en karriärist med svag självbild, dels den yngre, egocentriska partypinglan Maggie som fastnat i fjortisstadiet fastän hon nu är dubbla den åldern. Utan bostad och med en prenumeration på arbetslöshet söker Maggie tillflykt hos storasystern som förgäves försöker få Maggie på fötter, och som i stället får sitt eget liv akut omkullkastat av lillasysterns närvaro. När Maggie av en slump hittar gamla brev, undangömda från henne och skickade från deras morföräldrar som syskonen inte varit i kontakt med på 20 år, bestämmer hon sig för att göra upp med sin uppväxt.

Filmer som I hennes skor är alldeles för sällsynta. Dramer som låter karaktärerna ta plats och konflikter uppstå utan inverkan av någon större handling än karaktärernas egna existerar i princip aldrig när det kommer till större studioproduktioner. Det som lätt hade kunnat förpackas till antingen till en romantisk komedi eller en snyftig melodram hamnar i stället i en mycket mer intressant gråzon. Grants manus lämnar mycket utrymme för underförstådda meningar, och kombinerat med en fantastisk rollbesättning gör det att I hennes skor rullar på alldeles galant, trots att historien i grund och botten är tämligen stillastående. Diaz är suverän som excentrisk sociopat, och Collette gör ännu en finfin insats som motpol till yvigheterna. När Shirley MacLaine kastas in i leken lyfts filmen ytterligare, mycket tack vare hennes pondus, och de omges av finfina insatser över hela rollistan.

Karaktärerna är oerhört mångfacetterade och visar upp såväl positiva som negativa egenskaper, har både rätt och fel (ofta samtidigt) och det finns ingen riktig bad guy bortsett från den obligatoriskt onda styvmodern. I hennes skor känns därmed mycket mer trovärdig än de flesta socialrealistiska dramer som alltför ofta tenderar till schablonisering, vilket man i mångt och mycket slipper här. Curtis Hanson har gått från klarhet till klarhet och visar återigen att han lätt kan hoppa mellan genrer. Han låter skådespeleriet vara avslappnat på samma sätt som han gjorde i Wonder boys, men håller en stram tygel för att lyckas få ihop de olika delarna av historien på ett snyggt sätt. Det är seriöst utan att bli alltför tungrott, charmigt utan att bli flamsigt. Hanson balanserar komponenterna med en stadig hand och lyckas göra en gripande och underhållande film utan att det känns som att ens känslor har manipulerats fram av regissören.